Ärade kammarledamöter! Riksmötet 1993/94
närmar sig sitt slut och därmed även denna
mandatperiod. Sommaren väntar därute, men
också ännu en valrörelse. För många av er innebär
denna avslutningsdag genom det stundande valet
en avstamp inför en ny arbetsinsats och ett nytt,
hårt engagemang.
När Sveriges riksdag samlades i oktober 1991 hade
valet lett till stora förändringar i denna kammare.
En ny regering stod i begrepp att tillträda, två nya
partier hade tagit plats. Under de gångna tre åren
har ni, kära kammarledamöter, haft i uppdrag att
ta ställning till många och svåra frågor, inte minst
rörande landets ekonomi. Men det har också gällt
Sveriges närmande till den europeiska
gemenskapen och inte minst landets styrelseskick
och riksdagens egna arbetsformer. Beslut som
kommer att ha stor betydelse för lång tid framöver
har fattats under denna, med all säkerhet, sista
treåriga mandatperiod.
För riksdagens del har denna mandatperiod
möjlighet att bli en historisk vändpunkt. I tisdags
klubbades de mest genomgripande förändringarna
av riksdagens arbetsformer sedan
enkammariksdagens genomförande. De
förändringar som Riksdagsutredningen föreslagit,
och som riksdagen godtagit, kommer att innebära
en radikal effektivisering, främst av vårt arbete
med statens budget.
Detta riksmöte blir enligt planerna det sista som
avslutas med sommaruppehåll. I fortsättningen
kommer riksdagen att vara beslutsför under årets
alla månader. Beslutet om upphävande av
riksdagens formella sommaruppehåll må vara en
symbolfråga, men just som sådan har den ett värde.
En modern riksdag skall, liksom i våra grannländer,
kunna vara i funktion året om när så behövs.
Att riksdagen står i fokus märker vi i en ständigt
ökad efterfrågan på information från allmänheten
och på en stadig uppgång i antalet besök, en
tioprocentig ökning jämfört med föregående år till
ungefär 115 000 organiserade besök och åhörare på
läktaren.
Denna utveckling är glädjande, riksdagen skall stå
i centrum. Statsminister Carl Bildt yttrade vid ett
tillfälle när han tillfrågades om att hålla ett tal till
nationen: ''I Sverige talar man till nationen från
riksdagens talarstol.'' Just så ska det vara! Det är
därför uppmuntrande att se hur regeringen allt
oftare kommer till riksdagen för att informera om
viktiga nyheter, propositioner m.m. Tiden för
informationsstunder med regeringen har nära nog
tredubblats, jämfört med föregående
mandatperiod.
Ärade kammarledamöter! Ett rekordstort antal
ledamöter lämnar riksdagen med utgången av
denna mandatperiod. Inte mindre än 80 av
riksdagens ledamöter avslutar sitt arbete i Sveriges
riksdag.
Många av er har ställt era krafter till riksdagens
förfogande under decennier, andra under kortare
tid. Några av er lämnar det politiska arbetet med
uppnådd pensionsålder, medan andra har många år
av yrkesarbete och uppdrag i samhället framför sig.
Ni representerar samtliga partier i riksdagen, har
skiftande bakgrund och skilda tänkesätt. Men ni
har också mycket gemensamt. Tillsammans står ni
för en kunskap och ett engagemang av
aktningsvärda mått som kommit riksdagen och
därmed vårt land till godo.
Ni lämnar nu detta betydelsefulla uppdrag, men jag
är övertygad om att intresset för politiken även
fortsättningsvis kommer att brinna hos er, liksom
engagemanget för riksdagen och för det
parlamentariska arbetet.
De avgående ledamöter som tillhört riksdagen
under minst en valperiod, erhåller nu riksdagens
plakett, som tack för insatserna i riksdagen.
Plaketten är utformad av konstnären Bo Thorén och
gjord i rent silver. Den yttre cirkeln på plaketten
symboliserar Sverige. Sverige strålar samman i
riksdagen, med lilla riksvapnet Tre kronor som
symbol. Den avrundade kvadraten betecknar
riksdagens högsta funktion -- kammaren. De
avgående har fått plaketten på sina bänkar, utom de
till riksdagsåren äldsta som jag så småningom vill
be komma fram för att få sin hedersbetygelse.
Elva ledamöter, nämligen Lars Andersson, Jerzy
Einhorn, Bo G Jenevall, Christer Lindblom, Pehr
Löfgreen, Anne Rhenman, Sten Söderberg, Elvy
Söderström, Richard Ulfvengren, Ian
Wachtmeister och Pontus Wiklund har tillhört
riksdagen innevarande mandatperiod.
Åtta ledamöter, nämligen Birger Andersson, Lena
Boström, Alf Egnerfors, Berith Eriksson,
Marianne Jönsson, Elisabeth Persson, Annika
Åhnberg och Göran Åstrand har tillhört riksdagen
under de två senaste valperioderna, några av dem
har också tidigare gjort kortare inhopp som
ersättare.
In i riksdagen kom efter 1985 års val Britta Bjelle,
Hans Dau, Ewa Hedkvist Petersen, Ingela
Mårtensson, Ulla Pettersson och Ulla Orring, som
även varit ersättare tidigare.
Femton ledamöter har tillhört riksdagen under fyra
mandatperioder, nämligen John Andersson, Ingvar
Björk, Hans Göran Franck, Stina Gustavsson,
Hugo Hegeland, Ingrid Hemmingsson, Inger
Hestvik, Kjell Johansson, Torgny Larsson, Gunnar
Nilsson, Bruno Poromaa, Åke Selberg, Gunnar
Thollander, Bengt Wittbom, som började redan
1979, och Rosa Östh.
Drygt fyra mandatperioder har Gunhild Bolander,
som började redan 1981, Hugo Bergdahl, som
hälsade på i riksdagen som ersättare redan 1977,
och sist men inte minst Stina Eliasson, som började
redan år 1976.
Vid 1979 års val valdes Maja Bäckström, Bertil
Danielsson, Lahja Exner, Ivar Franzén, Jan
Fransson, som avgick i april, Margareta Gard, Nils-
Olof Gustafsson och Mona Saint Cyr in i riksdagen.
Under lika många mandatperioder har Daniel
Tarschys, som första gången kom in 1976, tillhört
riksdagen.
Tre ledamöter har tillhört riksdagen i sex
mandatperioder, nämligen Hans Gustafsson, Sten-
Ove Sundström och Lena Öhrsvik. Bengt Kindbom
och Karl-Erik Svartberg kom in i riksdagen 1975.
Lars Ulander har lika många riksdagsår men kom
in 1974.
Så många som 21 ledamöter har, liksom jag, tillhört
riksdagen i minst 20 år. Jag vill tacka er, var och en,
med några personliga ord men särskilt rikta mig till
de elva ledamöter som var med redan på
tvåkammarriksdagens tid.
Fem av ledamöterna kom in i riksdagen 1974, efter
valet 1973 -- ett val som ledde till en total jämvikt
mellan de politiska blocken, 175 mot 175. Under
denna s.k lotteri-riksdag fällde lotten utslag i 152
voteringar.
Owe Andréasson har varit lagutskottet trogen
under större delen av sin tid i riksdagen och där
utfört ett gediget arbete. Arrende- och
jordförvärvsfrågor samt kronofogdemyndigheterna
har varit hans specialiteter.
Den första tiden i riksdagen hette han ''Andréasson
i Falkenberg'' vilket inte enbart skiljde honom från
en annan Andréasson utan också gav alla besked om
var han har sitt hjärta och stora lokala engagemang.
Han har i riksdagen också på olika sätt värnat om
Hallands utveckling och miljö men också mycket
envist propagerat för bättre trafiksäkerhet när det
gäller skolskjutsar och biltelefoner.
Bo Forslund, mångårig och kunnig ledamot i
skatteutskottet, har också många tunga uppdrag på
hemorten. Jag vill särskilt tacka honom på hela
riksdagens vägnar för hans insatser som vice
ordförande i förvaltningsstyrelsen och ledamot i
direktionen. Som sådan har han varit mycket
engagerad i att göra de praktiska förutsättningarna
för riksdagsledamöternas arbete så goda som det
över huvud taget är möjligt, inte minst när det
gäller datafrågorna, där vi upplevt en revolution
under senare år. Det har varit en stor glädje att få
samarbeta med honom.
Pär Granstedt, gjorde 28 år gammal sin entré i
riksdagen som riksdagens yngste ledamot.
Ungdomen lades honom till last redan i den första
riksdagsdebatten. Den äldre debattmotståndaren
tyckte att det hör ungdomen till att vara litet
framåt, även om det då och då slår över. Debatten
gällde en allmän arbetslöshetsförsäkring, en fråga
som har varit aktuell här i kammaren i dag.
''Norden, Europa, Världen'' och en ''Värld att
vårda'' är titlar på två av hans skrifter, och de visar
på hans stora intresse och engagemang i och utanför
riksdagen i internationella frågor, bl.a. som
ordförande i riksdagens ESK-delegation. Han har
också engagerat sig djupt för bl.a. energi- och
miljöfrågor och yrkesfisket.
Ulla Tillander, är känd som en mjuk men samtidigt
energisk och målmedveten politiker, som arbetar
efter principen att droppen urholkar stenen. Hon
var pionjär när det gäller alternativ inom förskolan
och pläderade för det redan i sin första fråga i
riksdagen. När Thorbjörn Fälldin frågade om hon
ville bli skolminister i början av 1980-talet fick hon
en kvarts betänketid. Men beslutet var nog inte
svårt; omtanke om barn i hem, förskola och skola
har i mångt och mycket varit hennes ledsjärna i
livet.
Lagar som inte kan kontrolleras mister sin
betydelse för människor, vilket påverkar även
laglydnaden i andra viktigare frågor, sade Knut
Wachtmeister -- mångårig ledamot av
skatteutskottet, vice ordförande i närmare tio år
och nu senast varmt uppskattad
utskottsordförande -- i en av sina första
riksdagsdebatter. Det rörde sig dock inte, som man
möjligen skulle kunna tro, om efterlevnaden av
skattelagar utan om skyldigheten att ha cykellykta
även under dagtid. Numera är bestämmelsen
borttagen. Han är också rent allmänt känd som en
positiv och chevaleresk fixare, som hjälpt mången
ledamot i beråd. Jag vill gärna personligen tacka för
långvarigt, nära samarbete.
Fem ledamöter började 1971 i den nya
enkammarriksdagen:
Bertil Fiskesjö, är tredje vice talman sedan 1986.
Han har ett sällsynt sinne för svenska språket, som
inte bara visar sig i verser med mått, rim och reson
utan också resulterar i mummel från talmansstolen
när språkliga godbitar av olika slag hörs från
talarstolen.
I alla år har Bertil Fiskesjö suttit i
konstitutionsutskottet, numera som vice
ordförande, tidigare även som ordförande. Han är
en konstitutionell expert, som varit med och
utformat alla stora grundlagsreformer under 1970-,
1980- och 1990-talet, nu senast i
Riksdagsutredningen, där han äntligen -- även till
min glädje -- fått gehör för en av sina hjärtefrågor;
kalenderårsbudget.
Talmansklubban har han svingat med bravur, och
även i kraft av sin långa erfarenhet har han tillåtit
sig en och annan avstickare från protokollet. Jag vill
på kammarens vägnar tacka Bertil Fiskesjö för det
gedigna sätt som han utfört talmanssysslan på.
(Applåder)
Bertil Måbrink, har som gruppledare i
Vänsterpartiet sedan 1982 varit en av de valda
representanterna i talmanskonferensen och som
sådan varit en av mina och tidigare talmäns främsta
stöd i uppläggningen av riksdagsarbetet. Det är en
många gånger grannlaga uppgift, och jag vill på
kammarens vägnar tacka honom särskilt för de
insatser han gjort i detta sammanhang.
I riksdagen har Bertil Måbrink spänt över ett brett
register av frågor: internationella frågor som
värnandet av mänskliga rättigheter, bistånd,
Vietnam, Chile, kurderna och Sydafrika, nationella
frågor som priset på ledarhundar, snöröjning,
regionalpolitik. Han har också propagerat för fler
kvinnor i politiken och uttalat sin beundran för
kvinnans värderingar och outgrundliga sätt att
tänka. Men hur kvinnor tänker -- har han sagt -- kan
man, som man, aldrig förstå.
(Applåder)
Kjell Nilsson,, faderlig och omtyckt förste vice
ordförande och tidigare ordförande i Riksdagens
revisorer, har slagits hårt för en oberoende och
stark riksdagsrevision -- en inte alltid lätt uppgift
men alltmer betydelsefull i samband med att kravet
på utökad uppföljning och utvärdering av
statsmakternas beslut blir uppenbart för allt fler.
Han har också varit ledamot i social- och
arbetsmarknadsutskotten och i alla år kämpat för
en förbättring av villkoren i arbetslivet.
(Applåder)
Magnus Persson kommer ursprungligen från
skogstrakterna i Västerbotten men bor sedan
många år tillbaka i Värmland, som han har tagit till
sitt hjärta. Magnus Persson har tillhört
bostadsutskottet, eller som det tidigare hette,
civilutskottet, under nästan hela sin riksdagstid.
Han har också i riksdagen värnat om Värmland och
dess vackra natur. Magnus Persson kan ta åt sig
äran av att Strängsforsen i Klarälven numera är en
skyddad älvsträcka. Han har inte heller glömt sitt
norrländska förflutna, med samisk anknytning,
utan han har också engagerat sig mycket i
samefrågor.
(Applåder)
Sven-Gösta Signell, är en uppskattad, glad -- och
resglad -- ordförande i trafikutskottet.
Transportalternativ har alltid intresserat honom.
Redan under andra året i riksdagen ville han
avskaffa direktionsbilarna och privatchaufförerna i
statliga verk. Allmänna kommunikationsmedel
rekommenderades i stället. Taxi kunde gå an inom
begränsade områden, även tjänstebil i vissa fall,
men då givetvis svensktillverkad.
Om det var den motionen som renderade honom en
suppleantplats i trafikutskottet 1974 vill jag låta
vara osagt, men där har han varit med alltsedan
dess och vunnit allmän respekt för sitt gedigna
kunnande. Han har också engagerat sig mycket i
olika sociala frågor. Jag vill också till Sven-Gösta
Signell rikta ett särskilt tack för hans värdefulla
insatser som kvittningsman.
(Applåder)
Elva ledamöter kom in i riksdagen redan under
tvåkammarriksdagens tid, och jag vill så
småningom be er elva komma upp på podiet.
Hans Nyhage, är som son till riksdagsman Birger
Peterson i Lerbäcksbyn nästan uppvuxen med
riksdagen. Hans far representerade under 1920-
och 1930-talet Älvsborgs södra valkrets. Det gör
också Hans Nyhage. Han kom in i riksdagen redan
år 1957, samtidigt som Stig Alemyr -- i dag de enda
femtiotalisterna i riksdagen. Hans Nyhage hade
litet otur i början. Redan 1958 upplöstes riksdagen
och det blev nyval. Först år 1974 gjorde han åter
entré, men nu för gott.
Han har varit ledamot i konstitutions- och
utbildningsutskotten. När han nu slutar är han
ordförande i utbildningsutskottet och en mycket
uppskattad och omtyckt sådan. Med glatt mod och
litet klurighet har han lotsat utskottet fram till
riksdagsbesluten. Hans Nyhages eminenta förmåga
som revymakare har -- mellan det trägna
riksdagsarbetet -- gjort livet lättare att leva för
många av oss, hans kolleger.
(Applåder)
Det är inte bara Hans Nyhage som tycker om att
sjunga, det gör även Roland Sundgren, som kom in
i riksdagen 1970. Många talanger som förgyllt
riksdagsarbetet försvinner nu ur riksdagen. Men
jag hoppas att den nya generationen ledamöter
också -- liksom Roland Sundgren -- förstår vikten
av att, trots en pressande och fulltecknad
almanacka, kunna ge både sig själv, sina vänner och
väljare tid för annat än sammanträden. Förutom ett
många gånger betungande arbete i finansutskottet
har han som västeråsare engagerat och envist drivit
två av sina hjärtefrågor: Mälarbanan och en teknisk
högskola till Västerås.
(Applåder)
I sitt jungfrutal verkade Rolf Clarkson förvånad
över att utskottet avstyrkt hans motion, trots att
skrivningen var mycket positiv. Om inte motionen
ledde till tillfredsställande åtgärder hotade han med
att till nästa riksdag ånyo framlägga en motion i
samma sak och i samma anda. Motionen handlade
om att inrätta en informationstjänst i riksdagen för
att förbättra förhållandet till allmänheten.
Rolf Clarkson intresserade sig således tidigt för
riksdagens organisation och status och har
följdriktigt i många år varit med i
Förvaltningsstyrelsen, numera är han också
ordförande i direktionen. Jag vill på riksdagens
vägnar tacka Rolf Clarkson särskilt för hans
insatser för utvecklingen av riksdagens service.
Bl.a. har han medverkat till att alla ledamöter som
så önskar nu har en hemdator. Med den kan man
onekligen uträtta sitt riksdagsarbete betydligt
effektivare, men även -- om jag har förstått saken
rätt -- lösa kniviga bridgeproblem.
Rolf Clarkson har haft många uppdrag i riksdagen,
inte minst i trafikutskottet, där han är vice
ordförande. Jag vill också tacka för de viktiga
insatser som han har gjort för riksdagen i
internationella sammanhang. Som ordförande i den
svenska IPU-gruppen har han med bravur ägnat sig
åt internationella kontakter och vunnit många
vänner i världens alla hörn för sig och för riksdagen.
(Applåder)
Också Sture Ericson har i många år varit varmt
engagerad i internationella frågor. Även han har
varit ordförande i IPU-gruppen, där han numera är
vice ordförande. Han har också varit en mycket
uppskattad ordförande i politiska utskottet och
bidragit till att ge riksdagen ett gott renommé
utomlands och ett internationellt kontaktnät. Han
har i många år suttit i utrikesutskottet, är numera
vice ordförande i försvarsutskottet och har haft
många internationella uppdrag och deltagit i många
försvarsutredningar.
Sture Ericson växte upp i en liten by norr om Umeå
och var inriktad på att bli missionär eller sjöman.
Under kriget följde han -- inte många år gammal --
krigshändelserna på en världskarta vid sängen och
gjorde markeringar. Det här visar att intresset för
olika frågor kan väckas redan tidigt i barndomen,
något som Sture Ericson är ett mycket gott bevis
för.
(Applåder)
Också Doris Håvik har en imponerande meritlista.
Hon har varit ordförande och ledamot i många
utredningar och styrelser. Hon är riksdagens grand
old lady i socialförsäkringsfrågor, som hon varit
engagerad i alltsedan 1969, först som ledamot i
första lagutskottet och sedan under
enkammarriksdagens tid i
socialförsäkringsutskottet. Hon har även varit
ordförande och vice ordförande i utskottet.
Doris Håvik har sagt att socialförsäkringen aldrig
kan vara statisk. Och så är det på många andra
områden. Lagstiftaren -- riksdagen -- blir aldrig
färdig. Utvecklingen, både den ekonomiska och
den sociala, skapar nya möjligheter, ändrar
förutsättningarna och kräver nya beslut.
Att följa Doris Håviks riksdagsbana är att följa en
bit av socialförsäkringens historia och ger också en
bild av Sveriges ekonomiska utveckling sedan 1969.
Detta år hade t.ex. kvinnan vid barns födelse rätt
till tilläggssjukpenning i 90 dagar. I dag är den tiden
mångdubblad, och rätten tillkommer både pappor
och mammor.
(Applåder)
En särställning intar Filip Fridolfsson, som har 28
riksdagsår bakom sig. Han kom in i riksdagen redan
1965, men har då och då stått utanför för att
återigen kunna börja sitt ''första'' anförande med
orden ''Herr/Fru talman! Nu är jag här igen''.
Den 17 mars 1965 höll han sitt jungfrutal. På den
tiden väckte detta uppmärksamhet och föranledde
äldre ledamöter att gå in i debatten. Den fråga som
debatterades var inte ny, den hade som en av
debattörerna framhöll debatterats varje år sedan
kriget. Något morskt förklarade Filip Fridolfsson
att han tidigare följt handläggningen av ärendet och
minsann visste hur tongångarna brukar gå.
Frågan är inte bortglömd i dag heller. Det gällde då,
liksom nu, avdragsrätt för gåvor till ideella
ändamål.
Filip Fridolfsson har varit med i minst nio utskott,
nu senast i skatteutskottet, som även i år avstyrkte
hans och andras motioner om avdragsrätt för gåvor.
Han har förutom ideella frågor i alla år engagerat
sig för småföretagarnas situation.
Riksdagen kommer att sakna Filip Fridolfsson, inte
minst för hans humor och förmåga att i talarstolen
förgylla riksdagsspråket. Filip Fridolfsson tillhör
också den kvartett erfarna ledamöter på riksdagens
första platser som nu sprängs.
(Applåder)
Detsamma gäller Sten Andersson, som kom in i
riksdagen ett år senare, 1966, men han har uppnått
29 riksdagsår. Nio av dessa år har han suttit på
statsrådsbänken, först som socialminister och sedan
som utrikesminister. Dessförinnan var han i nästan
20 år partisekreterare. Han kommer, om jag
förstått saken rätt, att nu ägna sig åt fritidsfiske,
snarare än åt röstfiske, och att sy ihop markservicen
hemma snarare än olika politiska paket.
Sten Andersson kan knappast skyllas för skönsång.
Däremot besitter han en stor portion humor och
slagfärdighet. Jag skulle också vilja säga
fingerfärdighet. Han har många rävar bakom örat,
och han vet när han skall ta fram dem.
Sten Andersson hör också till den lilla skara
människor som har förmåga att bjuda på sig själva
och vara öppna, även när det gäller livets sorger och
svårigheter. Han har visat att politiskt intresse ofta
väcks till liv genom erfarenheter i det egna livet
eller i den närmaste omgivningen. Det ger politiken
och politikerna ett mänskligare drag och en viktig
närhet till väljarna.
(Applåder)
Vi har slutligen fyra verkliga veteraner, som alla
verkat i 30 år eller mer i riksdagen.
Lars Werner är en i den kvartett som nu sprängs.
Han har 30 riksdagsår bakom sig och är en verklig
nestor i riksdagen. När han nu slutar som
engagerad ledamot av bostadsutskottet har han --
som nämnts -- 30 riksdagsår bakom sig, varav 17
som partiledare. Han gör dock sitt bästa för
återväxten i det egna partiet, genom att som
borgerlig vigselförrättare viga medarbetare på
partikansliet.
Han började i första kammaren, då som dess yngsta
ledamot. Första året i riksdagen gick han ut litet
löst med två egna motioner, men redan nästa år var
han i full fart, 33 egna motioner. Nästa år blev det
ännu fler, och 1969 väckte han 56 motioner. Men
han kan inte ta åt sig hela äran, många av
motionerna var likalydande med C.-H.
Hermanssons i andra kammaren. Motionerna
rörde allehanda missförhållanden, men jag har
noterat att han ivrigt propagerade för ökat stöd till
ungdomsverksamhet och minst lika ivrigt mot
pensioner åt riksdagsledamöter.
Slagfärdigheten har nog alltid funnits där men
arbetats upp med åren till bitska kommentarer i sak
men vänliga till person. Detta och hans folkliga och
varmt mänskliga framtoning har gjort honom
populär i vida kretsar, långt utanför det egna
partiet.
(Applåder)
Alf Wennerfors har i 33 år varit på språng mellan
olika uppdrag i och utom riksdagen. Han har suttit
i åtta utskott och varit en flitig motionär i frågor
som rör utbildning och kultur, jämställdhet och
arbetsrätt.
Han har varit vice ordförande i
arbetsmarknadsutskottet, i förvaltningsstyrelsen, i
direktionen och i Riksdagens revisorer, där han nu
är ordförande. Jag vill på riksdagens vägnar särskilt
tacka honom för det engagemang han har lagt ned
på frågor om riksdagens organisation och personal.
Han har aldrig varit rädd för att ta ställning och har
tillsammans med den likasinnade Kjell Nilsson i
många år med kraft hävdat revisorernas
självständighet.
I sitt jungfrutal lyckades Alf Wennerfors reta upp
dåvarande ecklesiastikminister Edenman.
Ministern påpekade att frågan --
brottsförebyggande verksamhet i skolan --
behandlats i en stor debatt redan innan herr
Wennerfors kommit till riksdagen och att den som
inte ansåg att frågan uppmärksammats nog hade
mycket stora anspråk på uppmärksamhet.
(Applåder)
Också Oskar Lindkvist har 33 riksdagsår bakom
sig, men han började ett år tidigare än Alf
Wennerfors. Han har i alla år varit bostadsfrågorna
trogen och är sedan tolv år tillbaka vice ordförande
i bostadsutskottet. Det är svårt att föreställa sig en
bostadspolitisk debatt utan Oskar Lindkvist. Han
har givetvis också väckt motioner i bostadsfrågor,
många med en socialpolitisk anknytning. Han blev
glatt överraskad redan vid behandlingen av sin
första motion, den tillstyrktes nämligen enhälligt av
utskottet. Motionen handlade om konstnärlig
utsmyckning i nya bostadsområden. Den första
debatten handlade om bostadspolitiken, liksom
hans sista riksdagsanförande i går.
Oskar Lindkvist har varit en av stöttepelarna i
förvaltningsstyrelsen. Jag vill också tacka honom
särskilt för hans insatser där. Nu slutar han som
nummer 1 på Stockholmsbänken och får mer tid för
barndomslandet i Bjuv i Skåne, där han har sitt
hjärta.
(Applåder)
Riksdagens ålderspresident och förste vice talman
Stig Alemyr kom in i riksdagens andra kammare år
1957, samtidigt med Hans Nyhage. De tillhörde då
ungdomarna i riksdagen -- män i 30-årsåldern. De
deltog båda som ungdomsrepresentanter i en
animerad debatt våren 1957 om stöd till de politiska
ungdomsförbundens ungdomsfostrande
verksamhet. Den ene var för bidrag och den andre
mot.
Ålderspresidenter vid denna tid var Richard
Sandler i första kammaren och prosten Hallén i
andra kammaren. Båda hade börjat sitt arbete i
riksdagen år 1912. Tage Erlander var då -- 1957 --
statsminister i en koalitionsregering med
Bondeförbundet. Denna sprack hösten 1957 efter
folkomröstningen i pensionsfrågan. Övriga
partiledare vid Stig Alemyrs inval var Jarl
Hjalmarsson, Bertil Ohlin, Gunnar Hedlund och
Hilding Hagberg.
Romfördraget om bildandet av den gemensamma
marknaden undertecknades i mars 1957. I
december 1990 förklarade riksdagen under bred
enighet att Sverige bör eftersträva att bli medlem i
EG. Ordförande i utrikesutskottet var då sedan
många år Stig Alemyr, som hade stor del i att
partierna, som från början stod långt ifrån
varandra, kunde resonera ihop sig i utskottet.
Han har också i många år varit ordförande i
utbildningsutskottet och arbetat aktivt för att nå
fram till lösningar när det gäller de stora skol- och
universitetsreformer som genomfördes under hans
tid. Redan den första motionen om översyn av olika
studiesociala åtgärder vann riksdagens gillande.
Stig Alemyr har varit en mäktig utskottsordförande
ända sedan 1969 och ordförande i ett stort antal
skolutredningar, ordförande i kommunfullmäktige
och slutar nu som ålderspresident och förste vice
talman i riksdagen. Hans kunskaper och
erfarenheter har varit av utomordentligt värde för
riksdagen, inte minst för mig som har haft den stora
förmånen att dra stor nytta av dem.
(Applåder)
Jag ber de elva tidigare nämnda ledamöterna att
komma fram för att motta riksdagens plakett,
nämligen Hans Nyhage, Roland Sundgren, Rolf
Clarkson, Sture Ericson, Doris Håvik, Filip
Fridolfsson, Sten Andersson i Stockholm, Lars
Werner, Alf Wennerfors, Oskar Lindkvist och Stig
Alemyr.
Kören sjöng Sommarpsalm av Nils Lindberg och
Österlenvisan av Olle Adolphson.
(Applåder)