Herr talman! Jag håller med ledamoten; det finns naturligtvis fantastiska medarbetare som initialt kanske inte är så bra på språket men har alla andra kvaliteter som man faktiskt behöver. Jag pratade lite om det när det gällde min mamma, det vill säga att det också handlar om att ha känsla, empati och en vilja att göra ett bra jobb. De medarbetarna finns det också många av.
Därför är det bra att språkkravet är utformat som det är. Vi säger inte att du från dag ett måste kunna en ganska avancerad svenska, utan vi säger helt enkelt att du ska lära dig. Det måste ju ändå vara slutmålet. Oavsett vilka fantastiska egenskaper du kommer med måste slutmålet vara att vi alla kan tala svenska, kommunicera med varandra och göra oss förstådda – inte minst när det gäller barn och äldre, tycker jag.
Jag tror också att situationen ser väldigt olika ut beroende på kommun. På sina håll är det väldigt svårt att få tag i personal, men det har också blivit en ond spiral. En del personer har fått jobb via arbetsmarknadsåtgärder, och det har varit lönegarantier och så vidare. Då har kommunen – det handlar kanske om kommuner med lite sämre ekonomi – tjänat på att ta in den typen av arbetskraft i stället för någon som kräver lite mer.
Som jag sa: När det blir för många som inte kan språket eller kanske inte har rätt kvalifikationer i övrigt blir det ett sådant tryck på dem som faktiskt har och kan att de inte orkar vara kvar, och sedan är vi inne i den där onda spiralen. Att sänka kraven och lönen ytterligare tror jag inte är en väg framåt. Det är också därför vi nu sätter det här lönegolvet – för att det ska vara lönt att arbeta även inom de här yrkena. Lönerna måste upp, direkt och indirekt.
Vi måste helt enkelt hålla kvar den här ambitionsnivån. Jag tror att detta är det enda sättet att höja statusen och få folk att stanna kvar i yrket. Vi har 12 000 undersköterskor, eller vad det nu är, som väljer att inte jobba inom vård och omsorg av olika skäl. Arbetsmiljö och kollegor är viktigt, och språket är en av de viktigaste faktorerna.