Herr talman! Dagens och framtidens försvar står
och faller med de människor som Försvarsmakten
lyckas rekrytera och behålla. Owe Wiktorins, förre
ÖB, självklara uttryck att människan är försvarets
viktigaste resurs upprepas ständigt men kommer inte
alltid till uttryck i praktisk handling.
I dag debatterar vi tyvärr bara en del av personal-
försörjningen. Plikt- och frivilligpersonal finns inte
på dagordningen. Det är bara att beklaga att regering-
en än en gång har valt att behandla personalfrågorna
styckevis och delt i stället för i ett sammanhang där
kloka värderingar och avvägningar kan göras samti-
digt.
När försvarspolitiken nu byter verksamhetsidé och
det mobiliserande massförsvaret successivt ska er-
sättas med en mer allsidig och flexibel organisation -
så är det ju tänkt i alla fall - krävs omtanke på en
mängd olika områden. Jag har tidigare här i kamma-
ren redovisat min uppfattning, att inga stenar får ligga
ovända om processen ska lyckas. Ett modernt försvar
med en delvis helt annan inriktning än det kalla kri-
gets ganska ensidiga fokus på ett sovjetryskt angrepp
kräver naturligtvis helt andra lösningar än dem som
byggde på förrådsställningens och hemförlovningens
principer.
Självklart kan ett värnpliktsutbildningssystem och
ett värnpliktssystem från 1960 och en befälsordning
från tidigt 70-tal inte uppfylla dagens krav. Många av
systemen och principerna på personalområdet är
byggda för en annan tid och för en annan försvarsidé.
De här inledande konstaterandena kanske ger in-
tryck av att jag tycker att regeringens proposition är
urbota dålig. Så är inte fallet - tvärtom. I många av-
seenden pekar den, på grundval av det gedigna arbete
som har lagts ned av Personalförsörjningsutredning-
en, tydligt framåt. Därmed uppfylls försvarsutskottets
snart tio år gamla krav på en samlad redovisning av
personalförsörjningssystemet, om man nu bortser från
frågorna om de värnpliktiga och frivilliga som borde
behandlats i sammanhanget.
Propositionen innehåller en hel del intressanta
idéer. Många innebär ett bejakande av krav som jag
och mina moderata kolleger fört fram i tidigare riks-
dagsbehandling av personalfrågorna. Till dem hör en
omprövning av nuvarande befälsordning till förmån
för ett flerkarriärsystem, direktrekrytering av yrkes-
och reservofficerare och en genomgripande skolut-
redning som ser över såväl röd tråd som innehåll och
organisation av den militära skolverksamheten. Men
det finns också en tydlig avsikt att reformera tidigare
stela former för rekrytering, utveckling och befordran
av både reservofficerare och yrkesofficerare.
Införandet av ett flerkarriärsystem för yrkesoffice-
rare är en nödvändighet men inte bara på de högre
nivåerna, som i första hand föresvävat Personalför-
sörjningsutredningen. Också karriärvägar som tidigt
inriktas mot specialiserad trupp-, flyg- och sjötjänst
borde möjliggöras. Kontinuiteten och kvaliteten i
våra alltmer komplicerade förband kräver en ryggrad
av genuint erfarna specialister, fackmän och utbilda-
re. En karriär mer inriktad på fackmanna- och utbil-
darbanan bör alltså införas parallellt med dagens helt
generella inriktning.
Införandet av ett fänriksår för reservofficersaspi-
ranterna för att öka antalet "unga trupputbildare i
förbandsproduktionen" löser kanske volymmässigt en
del problem, men det är en riskfylld väg. Då införs
bakvägen en pedagogiskt ofullständigt utbildad yr-
kesgrupp, vilket tillsammans med den avsaknad av
rutin och kontinuitet som finns redan i dag i en hel
del av utbildningsarbetet riskerar att försämra utbild-
ningssäkerheten och därmed ytterst drabba både ut-
bildningens kvalitet och de värnpliktigas säkerhet.
En grundläggande skolutredning, från ax till lim-
pa, som nu tillsätts är ett bra första steg. Inte minst
bör den försvarsmaktsgemensamma grundläggande
officersutbildning som infördes 1999 omprövas. En
utbredd oro vad gäller den nyligen införda utbild-
ningsgången handlar om de unga officerarnas begrän-
sade förmåga att föra befäl över och inom sina typ-
förband i insatsorganisationen.
En officers kärnkompetens, oavsett nivå, gäller
förmågan att leda väpnad strid. Alla försök och för-
slag som i praktiken urholkar den kompetensen måste
avvisas och motarbetas. Helt avgörande är dessut-
om att övningstillfällen ges i en helt annan omfattning
än i dag och under de senaste åren. Om nuvarande
utveckling fortsätter kommer det mycket snart att
saknas erfarna befäl på kompani-, bataljons- och
brigadnivå. Om ingen kan den väpnade stridens hant-
verk finns det heller ingen möjlighet att ta tillbaka
förlorad förmåga. Det man inte kan kan man nämli-
gen inte återta.
Jag vill dessutom redan nu höja ett varningens
finger för en treårig grundläggande officersutbildning
som kan riskera att urvattna det kanske bästa exemp-
let på livslångt lärande, en återkommande växling
mellan praktisk tjänstgöring och teoretiska studier
som präglar officersutbildningen i de allra flesta län-
der. Inte minst i en snabbt föränderlig värld är det
tveksamt om man verkligen ska förlägga huvuddelen
av officersutbildningen till karriärens början. Den
prövning av studiemedelsfinansiering av officersut-
bildningen som aviseras i propositionen är sannolikt
heller ingen framkomlig väg. En statlig inomverksut-
bildning med endast en tänkbar arbetsgivare - alla
andra, t.ex. utländska, är t.o.m. lagligen förbjudna -
bör även fortsättningsvis kunna finansieras med för-
måner motsvarande värnpliktsersättningen. Utbild-
ningen kommer ju genom pliktsystemets utformning
staten till nytta alldeles oavsett hur länge individen
stannar i aktiv tjänst.
I en enda fråga står utskottsmajoriteten och mino-
riteten direkt emot varandra, och det beklagar jag. Det
finns nämligen ett uttalat behov av korttidsanställda
soldater och sjömän såväl mot bakgrund av motiv
som anges i propositionen - flygtidsproduktion, sä-
kerhet i personalförsörjningen när det gäller interna-
tionella insatser och förstärkning av utbildningsverk-
samheten - som mot bakgrund av det övergripande
behovet att utveckla kvalitet och beredskap i mer
aktiva stående förband.
Jag menar att vi utan ett övergivande av gamla
förbandsutbildnings- och förbandsomsättningsprinci-
per aldrig kommer ifrån att varje utbildningsår i de
värnpliktsintensiva delarna av försvaret innebär att
man uppfinner hjulet på nytt. Utvecklingen av taktik
och stridsteknik, men också förbandens och office-
rarnas förmåga, drabbas av det traditionella systemet
för förbandsproduktion. Förbanden måste i framtiden
finnas levande, bemannade och utbildade under läng-
re tid än i dag för att de ska kunna utveckla verklig
effekt. Rullande omsättning av värnpliktiga bör prö-
vas i syfte att det i förbanden kontinuerligt ska finnas
en ryggrad av människor som faktiskt kan sitt jobb.
Korttidsanställda soldater och sjömän är en förut-
sättning för denna idealbild av levande förband i
verksamhet. Andelen anställda i våra förband måste
därför öka. Också de internationella insatserna talar
entydigt för det. När regeringen dessutom i proposi-
tionen öppnar för en förkortad grundutbildning av
värnpliktiga ter sig en komplettering av värnplikten
med korttidsanställda soldater och sjömän än mer
angelägen.
Regeringens idé om beredskapssoldater löser ett
helt annat problem. De behövs för att hålla hög be-
redskap i förband med internationella uppgifter, men
de är inte utbytbara mot kontinuerligt tjänstgörande
soldater i den arbetande organisationen. Med kort-
tidsanställda soldater och sjömän utnyttjar man den
dyrbara utbildning de värnpliktiga får under sin
grundutbildning, och utbildningen bidrar till organi-
sationen under längre tid.
En annan viktig fråga som diskuterats länge i ut-
skottet är om officerarnas tjänstgöring i väpnad styrka
utomlands ska likställas med tjänstgöring i det natio-
nella försvaret. Debattens vågor har gått heta under
de senaste åren, och regeringen har valt den något
prosaiska och försiktiga vägen genom en successiv
jämställning av tjänstgöringsskyldigheten, med den
aviserade avsikten att införa denna skyldighet i nya
anställningsavtal.
Utskottet har i sitt betänkande valt att gå ett steg
längre. I en situation där deltagande i internationella
fredsfrämjande insatser varit en huvuduppgift för
Försvarsmakten och totalförsvaret som helhet är det
orimligt att enskilda anställda tvingas söka tjänstle-
dighet från Försvarsmakten för att utöva en av yrkets
viktigaste uppgifter.
Nuvarande reglering är en kvarleva från ett för-
gånget försvar och en passerad säkerhetspolitisk situ-
ation. Det är försvarsutskottets enhälliga uppfattning
att tjänstgöring också i fredsfrämjande insatser ut-
omlands är en naturlig del och därmed en skyldighet
för yrkesofficerarna, även om vi har lite olika syn-
punkter på retroaktiviteten.
Officersyrket kan lika lite som andra yrken utövas
à la carte efter den enskildes önskemål om vilka ar-
betsuppgifter han eller hon vill utföra. Det är heller
inte rimligt att, som man gör genom dagens frivillig-
het, lägga hela ansvaret för tjänstgöringen utomlands
på den enskilde. Försvarsutskottet föreslår av olika
skäl inte lagreglering av tjänstgöringsskyldigheten,
men uttalar sin tydliga mening. Jag hoppas att det
budskapet går fram till såväl officerskåren som För-
svarsmakten och de fackliga organisationerna. Det
ankommer nu främst på arbetsgivaren att genom
arbetsledningsbeslut och kollektivavtal se till att det
blir verklighet.
För egen del tycker jag att det skulle kännas
märkligt om de anställda efter denna tydliga me-
ningsyttring inte accepterar och respekterar detta nya
förhållningssätt.
Lika självklart som detta är för mig, lika självklart
borde det vara att en utökning av officerarnas tjänst-
göringsskyldighet inte kan vara gratis. Förmåner och
villkor - t.ex. hemresor - försäkringsskydd och fa-
miljestöd är absolut nödvändiga förutsättningar för att
ens börja andas om införandet av en tjänstgörings-
skyldighet. Så länge officerarna söker tjänstledigt
från försvaret för att jobba i utlandsstyrkan kommer
heller aldrig något verkligt förhandlingstryck att ska-
pas. Så lika villkor som möjligt bör gälla för övningar
och umbäranden i Sverige och utomlands.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis ta upp en
viktig men i det stora hela hittills ganska undanskymd
fråga, nämligen den om tolerans och mångfald i För-
svarsmakten. Förändring av attityder kan visserligen
inte lagstiftas, men lagstiftaren kan sända en tydlig
signal om att vissa attityder inte är förenliga med ett
demokratiskt samhälle präglat av mångfald.
Ett antal undersökningar de senaste åren har visat
att Sveriges största statliga myndighet fortfarande har
en lång bit kvar innan man blir vad som skulle kunna
beskrivas som en arbetsplats präglad av mångfald och
öppenhet. Försvarsmakten har emellertid inför ut-
skottet redovisat det arbete som pågår inom myndig-
heten för att förändra attityder i organisationen.
ÖB deklarerade tydligt den 15 februari i år att han
personligen kommer att engagera sig i varje fall av
diskriminering som sker inom Försvarsmakten på
grund av någons sexuella läggning. ÖB gjorde denna
deklaration samtidigt som ett nätverk för homosexu-
ella samt transpersoner i Försvarsmakten presentera-
de sig. ÖB:s uttalande är välkommet men måste om-
sättas i praktiken i hela Försvarsmakten. Det har
tidigare visat sig, avseende målet att få in fler kvinn-
liga officerare till försvaret, att det är mycket svårt att
gå från ord, planer och program till verklig handling.
Jag menar att Sverige och Försvarsmakten inte har
råd med att det över huvud taget finns en tvekan
bland unga kvinnor, invandrare och homosexuella
inför att välja Försvarsmakten som arbetsgivare på
grund av att det inom denna alltjämt finns förlegade
attityder. Personalförsörjningsutredningen har också
pekat på detta.
Kampen om de allra mest lämpade och begåvade
ungdomarna är en avgörande fråga för försvarets
framtida kvalitet, samtidigt som frågan har stor sym-
bolisk betydelse. En organisation vars främsta uppgift
är att med vapen i hand försvara vårt öppna och de-
mokratiska samhälle och dess värden måste också
vara ett gott föredöme i egen praktisk handling.
Herr talman! Jag står självfallet bakom alla de re-
servationer som jag och mina partikamrater har på-
tecknat men yrkar för tids vinnande bifall endast till
reservation 4.