Herr talman! Frågan om sjöfylleri har varit föremål för utredningar och överväganden vid ett antal tidigare tillfällen. Om vi ska hålla oss i någorlunda närtid kan jag först nämna de ändringar som företogs i sjölagen 1991. Ändringarna innebar att brottet sjöfylleri delades upp i två svårighetsgrader, så kallat enkelt sjöfylleri och ett grovt brott. Som en parentes kan jag nämna att Brottsförebyggande rådet utvärderade den reformen efter en tid, varvid man granskade 356 tingsrättsdomar. Slutsatsen blev att andelen fängelsedomar hade mer än fördubblats.
I december 1998 lämnade den dåvarande regeringen en proposition till riksdagen som gällde drograttfylleri och sjöfylleri. Detta resulterade i införandet av en promilleregel såsom
en
omständighet att beakta vid bedömningen av om en gärning är att bedöma som grovt sjöfylleri. Den utredning som föregick propositionen avvisade möjligheten att med en promillegräns bestämma vad som ska bestraffas som enkelt sjöfylleri. Flertalet remissinstanser delade den bedömningen eller lämnade den utan erinran.
Problematiken kring frågan om sjöfylleri belystes i propositionen. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen anförde bland annat att sjötrafiken skiljer sig från vägtrafiken på många sätt. Dels omfattar sjötrafiken fartyg av skilda slag, alltifrån roddbåtar till oceangående skepp, dels varierar förhållandena kraftigt mellan exempelvis insjöar och mindre vattendrag å ena sidan i jämförelse med å andra sidan trafikerade farleder och öppna hav.
Regeringen påpekade också att kravet på nykterhet för annans säkerhet aldrig kan vara lika stort för den som befinner sig i en roddbåt på en insjö som för den som framför en snabbgående motorbåt i en vältrafikerad farled. Vidare ansåg regeringen att det låg en komplikation i att många båtar används för rekreation och utgör bostäder under kortare eller längre tider. Man pekade också på den problematik som omförtöjning på grund av ändrade väderförhållanden innebär.
Härefter har frågan om sjöfylleri och frågan om rutinmässiga alkoholutandningsprov till sjöss utretts ytterligare två gånger, först av Sjöfylleriutredningen, som avlämnade sitt betänkande i april 2001, och sedan av Rattfylleriutredningen, som lämnade sitt betänkande i januari 2006.
Merparten av de förslag som 2001 års utredning lämnade mötte sådan allvarlig kritik från remissinstanserna att den dåvarande socialdemokratiska regeringen valde att inte gå vidare med lagstiftning utan ansåg att frågorna borde utredas vidare. Den fortsatta utredningen av sjöfyllerifrågan har ägt rum inom ramen för Rattfylleriutredningen, som resulterade i 2006 års betänkande.
Det är klart att sjötrafiken i ett antal avseenden har ändrat karaktär genom åren. Andelen fritidsbåtar har ökat, och sjötrafikens intensitet har ökat i vissa farleder. Självklart föreligger det ett intresse av att minska antalet olyckor till sjöss, inte minst sådana olyckor som beror på alkoholpåverkan. Detta förutsätter naturligtvis att efterlevnaden av gällande regler kan följas upp, men samtidigt är det rimligt att frågan om en utökad kriminalisering noga vägs mot de andra intressen som gör sig gällande.
Herr talman! Jag konstaterar att frågan bereds inom Regeringskansliet och att det därför inte föreligger något skäl att föregripa den beredningen genom att nu bifalla någon av de två motionerna. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag till beslut, vilket innebär att motionerna avslås.