Herr talman! I dag behandlar vi frågan om ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen. Bakgrunden till frågan är att EU-parlamentet och rådet 2013 antog den omarbetade Dublinförordningen. Jag vill yrka bifall till propositionen 2016/17:150 Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen . Därmed vill jag också yrka bifall till förslaget i betänkande 2016/17:SfU21.
Innan vi ger oss in i detaljerna gällande den nya regleringen i detta förslag tycker jag att det är rimligt att vi tar ett steg tillbaka. Vad handlar egentligen denna fråga om?
I grund och botten handlar detta om huruvida vi tror att migration är en fråga där Europas länder måste samarbeta eller om vi tror att ensam är stark. Som socialdemokrat känner jag mig säker på att ensam inte är stark i dessa frågor och på att vi hanterar migration bättre i Europa om vi samarbetar. Det är också utgångspunkten för denna proposition.
Syftet med Dublinförordningen när den kom till var att på ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan som har lämnats. En huvudprincip i förordningen var att en asylansökan ska prövas av en enda medlemsstat.
Den omarbetade Dublinförordningen har ett vidgat tillämpningsområde och innehåller bland annat särskilda rättssäkerhetsgarantier för ensamkommande barn, bestämmelser om förvar och bestämmelser om informationsutbyte mellan medlemsstater. Detta är bra, även om effekterna på svensk rätt är mindre än vad som är fallet i många andra europeiska länder.
I artikel 27 anges bland annat att det ska finnas en rätt till omprövning i domstol när det gäller beslut om överföring. I förordningen finns tre alternativ för medlemsstaterna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen
Det första är att man låter överklagandet innebära att personen har rätt att stanna kvar i landet under omprövningen.
Det andra är att man föreskriver att överföringen avbryts automatiskt - i sådana fall ska en domstol besluta huruvida överklagandet ska beviljas.
Det tredje är att man ger den berörda personen möjlighet att inom en skälig tidsperiod begära att en domstol avbryter verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet.
Eftersom det tredje alternativet leder till snabbast verkställighet och dessutom är det som mest liknar dagens system i Sverige är detta det rimligaste alternativet. Det är också det alternativ som regeringen föreslår.
Vissa partier menar att det är förenligt med att bedriva en seriös politik att helt enkelt strunta i EU-förordningen. Det är det naturligtvis inte. Vi är med i EU, och det är bra för Sverige. Som en seriös part i EU-samarbetet är det också naturligt att leva upp till de avtal som vi har undertecknat.
Sedan flyktingkrisen 2015 har kommissionen lagt fram ett nytt förslag till förordning. Det är utmärkt och ligger väl i linje med vad exempelvis statsministern har uttalat, kort sagt att Europas länder ska dela på ansvaret för migration.
Trots att förordningen är under omarbetande är det klok politik att anta denna proposition, eftersom propositionen förespråkar den lösning som har snabbast verkställighet och den effektivaste lösningen och som dessutom ger den asylsökande snabbast möjlighet att få sitt fall prövat.
Jag yrkar bifall till propositionen.