Fru talman! Det blir återigen en diskussion om olika uppfattning om jägarkåren. Jag har fullt förtroende för jägarkåren. Jag kan inte gå i god för att det inte har förekommit någon tjuvjakt. Det kanske det har gjort, men jag tror att det beror på att det enda sättet att komma till tals med oss i Sveriges riksdag är att på något sätt göra detta.
Jag försvarar inte någon enda tjuvjägare. Det är inte det jag säger. Men den här frågan känns så hopplös. För oss som är drabbade är frågan svår.
Hundar som springer lösa handlar om en laglig rätt enligt jaktstadgan. Enligt den får man ha jagande hundar lösa under vissa perioder. I olika delar av landet är olika saker viktiga för befolkningen, Kjell-Erik Karlsson.
Jag vill påstå att i Dalsland, västra Värmland och Dalarna längs skogsområdena är jakten en mycket viktig fritidssysselsättning. Den är en viktig sysselsättning över huvud taget, för många även som levebrödssysselsättning. Man har sina skogar som kostar pengar, och på så sätt kan man få ut någonting. Men framför allt är det en sysselsättning som präglar många orter.
Sedan sägs i en debatt i Sveriges riksdag att denna kår av människor skulle vara tjuvjägare och kritiseras deras möjlighet att få bedriva sin viktiga sysselsättning. Genom undersökningar gjorda bland befolkningen i dessa områden vet vi - jag kan visa papper på det - att många har en obekvämlighetskänsla inför en stor ansamling vargar.
Jag tror att frågan i riksdagen måste få en lösning av annat slag än som skett i dag.