Fru talman! KU har i uppdrag att granska bl.a.
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning. Den mest spektakulära delen av detta
är förstås de numera ofta offentliga utfrågningar av
statsråden som äger rum varje år. I dag har vi att be-
handla de mer administrativt inriktade gransknings-
uppdragen som redovisas i ett särskilt betänkande.
Detta är nog så viktiga delar som de mera spektakulä-
ra delarna av konstitutionsutskottets arbete.
Det handlar om sådana saker som om Regerings-
kansliet har en vettig ordning för allmänna handling-
ars registrering och därmed tillgänglighet för allmän-
heten. Det handlar också om ifall regeringen på ett
bra sätt har använt sig av Lagrådet som regeringsfor-
mer föreskriver efter de reformer som genomfördes i
början av 80-talet. Det handlar vidare om ifall de
författningar som utfärdas efter riksdagsbesluten kan
komma ut i sådan tid att allmänhet och de som är
berörda hinner ta del av dem.
Fru talman! Jag tänkte göra några kommentarer
till dagens enhälliga betänkande i dessa frågor. Den
ordning som jag tar upp frågorna i sammanfaller nå-
gorlunda med en stigande ordning när det gäller vår
kritiska och våra ifrågasättande synpunkter.
Vi har undersökt bl.a. hur det har varit med löne-
sättningen för män och kvinnor inom Regeringskans-
liet. Såvitt vi kan se visar den bild som tonar fram på
en relativt hygglig jämställdhet när det gäller lönerna.
Vi har också tittat på de extrauppdrag som ett an-
tal framstående medarbetare i Regeringskansliet har
och på de löner som har utgått för dessa. Detta finns
också redovisat i dagens betänkande. Den här gången
har vi inte gjort det, men i fortsättningen skall vi titta
närmare på om det finns någon risk med dessa styrel-
seuppdrag vid sidan om det ordinarie uppdraget, dvs.
risk för jäv eller jävsliknande situationer.
En annan punkt som vi har tittat på är om det finns
vettiga rutiner i Regeringskansliet för hur man regist-
rerar allmänna handlingar. Den frågan har ju blivit än
viktigare med den nya tekniken och med elektroniska
meddelanden. Vi har kommit fram till att det finns en
användbar ordning framtagen inom Regeringskansliet
även för den nya tekniken.
För att lagar skall bli så bra som möjligt och för
att de skall stämma med grundlagarna finns det i re-
geringsformen från början av 80-talet fastslaget de
regler som gäller om när regeringen bör inhämta Lag-
rådets synpunkter innan man lägger fram förslag till
riksdagen. Den genomgång som vi har gjort tyder på
att man i de flesta fall på ett bra sätt har vänt sig till
Lagrådet. När det gäller de ärenden som man inte har
gjort det har man motiverat varför. Den bild som
framtonar på den här punkten är vi inte speciellt kri-
tiska emot, även om vi konstaterar att det i vissa fall
skulle ha varit av värde om man hade inhämtat Lagrå-
dets synpunkter, också i fråga om sådant som kan
förefalla vara av mer teknisk karaktär.
Fru talman! De två sista punkterna som jag tänkte
ta upp gäller frågan om antalet tjänstemän i Rege-
ringskansliet respektive när författningarna kommer
ut efter besluten.
Den genomgång som vi har gjort visar att antalet
tjänstemän i Regeringskansliet återigen stiger. Ser
man tillbaka över ett antal år kan man undra om Re-
geringskansliets uppgifter verkligen har blivit så
oändligt mycket mera betungande som antalet tjäns-
temän antyder. Jag skall bara nämna ett par siffror. I
mitten av 70-talet var det 1 200-1 300 tjänstemän
anställda i Regeringskansliet. Den senaste siffran -
exklusive Utrikesdepartementet - som redovisas i
betänkandet ligger på mellan 2 200 och 2 300 tjäns-
temän.
Det förefaller också som att det under den senaste
perioden - från den 1 januari 1996 och fram till som-
maren i fjol - har skett en relativt stor ökning. Vi
noterar att den sammanfaller med att Regeringskans-
liet sedan den 1 januari 1997 är en myndighet, men vi
har inte dragit några slutsatser av det. Man kan förstås
fundera över om det faktum att man numera är en
enda myndighet - vilket skulle antyda vissa effektivi-
seringsmöjligheter - skulle vara orsaken till att det har
blivit fler tjänstemän. Men vi nöjer oss med en be-
skrivning över vad som har hänt med antalet tjänste-
män sett över tiden.
Till sist vill jag ta upp en punkt där utskottet är
mest kritiskt. Det gäller frågan om när författningar
utfärdas efter kammarens beslut. Detta har länge varit
ett problem och det är många olika regeringar som har
varit skyldiga till att det har lagts fram förslag till
riksdagen i sådan tid att det i praktiken har blivit
väldigt kort tid mellan det att besluten har fattats och
författningarna kan komma ut till den allmänhet som
kan var intresserad av den.
Vi noterar att det har skett en mindre förbättring.
Men under 1996 - det år som vi har undersökt - har
mer än hälften av alla författningar kommit ut kortare
tid än fyra veckor efter det att riksdagen har fattat
beslut. Nästan en tredjedel av alla författningar har
kommit ut inom två veckor. Detta är fullständigt oac-
ceptabelt.
Upppenbarligen finns det grundläggande problem
med detta, eftersom det har varit så svårt att göra
något åt det. Fler av oss som arbetar med politik,
antingen i opposition eller i regeringsställning, känner
väl till problemen vad det gäller önskemålet att få
fram beslut så fort som möjligt när man väl har be-
stämt sig.
Men den slutsats, fru talman, som utskottet drar är
att den andel av författningar som kommer ut så här
sent är oacceptabelt hög. Det vilar förstås en hel del
ansvar på regeringen. Men utskottet konstaterar också
att det vilar ett ansvar på riksdagen i den meningen att
om riksdagen när det är dags att fatta beslut konstate-
rar att det är alldeles uppenbart att det inte finns nå-
gon rimlig tid för att publicera författningarna så är
det riksdagen som lagstiftare som bestämmer när
lagen skall träda i kraft. Man kan alltså även från
riksdagens sida göra någonting åt det.
Fru talman! Låt oss hoppas att det nästa gång vi
granskar detta har skett mer påtagliga förbättringar på
den här punkten. Konstitutionsutskottet avser att fort-
sätta att bevaka denna fråga och, om det behövs,
återkomma till kammaren med fortsatta påpekanden
om det inte har skett någon förbättring.