Herr talman! Jag har bara åkt på E10:an en gång i livet, och det var den 17 januari i år. Det var väldigt intressant - och det var därför som jag begärde ordet, herr talman - för jag har inte någonstans sett ett sådant engagemang som jag gjorde då, i 31 graders kyla. Det stod folk från fyra olika fackförbund - Kommunal, Byggnads, Transport och IF Metall - mitt ute i skogen vid en rastplats längs med E10:an och demonstrerade. Tomas Nilsson, ordförande i Gruvfyran, höll appell. När jag lyssnade på honom tänkte jag: Vad vill han egentligen? Han vill att vi ska uppnå nollvisionen. Han vill inte ha någon olycka med dödlig utgång på E10:an. Det tror jag förstås inte att någon av oss här i kammaren heller vill, men det var ett sådant engagemang där. Alla medier som finns i Norrbotten var på plats, vilket innebär att det här är viktigt för befolkningen där. E10:an är oerhört viktig. Ingen står i 31 graders kyla och har ett möte som pågår i nästan en timme, med intervjuer och allting, bara för skojs skull. Det är oerhört viktigt att man åtgärdar de problem som finns på E10:an, och det visar det stora engagemanget.
Det här var som sagt den enda gången jag har åkt på E10:an, men det räckte för att jag skulle se hur mycket det här berör folk i trakten och hur mycket det här betyder. Med den bild som finns både i Gällivare och i Kiruna, som Leif Pettersson har varit inne på, av den omställning som samhället kommer att utsättas för är att den kommer att öka påfrestningarna på trafiken. Det innebär att läget är akut.
Därför blir jag lite bekymrad när ministern säger i svaret att de väginvesteringar som oppositionen har presenterat utöver de som Trafikverket föreslår inte är realistiska. Jag kan säga så här: Inga studenter kommer att behöva skuldsätta sig ännu mer för att vi ska bygga vägar.