Herr talman! Jag vill tacka för svaret. Jag vill först och främst verkligen säkerställa att vi den här gången talar om rätt väg. Vid det förra interpellationstillfället som rörde väg E10 var förvirringen stor när det svar vi fick från statsrådet behandlade en annan väg, nämligen väg 395.
Jag vill försäkra mig om att vi verkligen talar om väg E10 som går mellan Luleå och Narvik. Vi talar om de besvärliga delarna av den vägen mellan Töre och Gyljen och mellan Stenbron och Kiruna. Vi talar om det man i Norrbotten kallar Dödens väg. Det är den väg där långtradarchaufförer under lång tid har gruvat sig att köra speciellt vintertid.
Vägen är i sådant skick att backspeglar på mötande långtradare slår ihop. När till och med erfarna yrkesmän och yrkeskvinnor tvekar att ge sig ut och känner stor olust när de kör denna väg förstår alla, utom möjligen de som ska ordna fram investeringskapitalet, att något måste göras och det snabbt.
Herr talman! Låt mig ge en kort bakgrund. Kiruna och Malmberget är två samhällen i stark förvandling. I Kiruna ska stora delar av det som vi i dag ser som en stadskärna rivas och byggas upp på nytt. I Malmberget kommer stora delar av det samhället att förvandlas till en stor grop, och de som bor där måste flytta.
Till både Kiruna och Gällivare, där Malmberget ligger, måste det mesta av dagligvarorna fraktas med långtradare. Det är framför allt därför att tågtransporter inte fungerar med den trängsel som är på Norra stambanan. Samtidigt ska mycket gods fraktas också den andra vägen efter E10:an från norra Norge, exempelvis lax och annan fisk.
Det sammantaget innebär en väg med otroligt stor belastning. Transporterna när samhällen ska rivas och byggas upp på nytt, när behoven av fisk ökar, när dagligvarorna ska komma fram och alltmer av företagens lager ligger på vägen kommer att öka trycket på väg E10 än mer.
Herr talman! Det är därför av största vikt att åtgärder nu vidtas för att öka trafiksäkerheten och framkomligheten på väg E10. Särskilt avsnitten Töre-Gyljen och Stenbron-Kiruna måste ses som nationella angelägenheter att åtgärda.
När Trollhättan var särskilt utsatt av andra skäl än Malmfälten kunde vi samla oss och lägga fram ett paket med infrastrukturåtgärder så att situationen kunde rätas upp. Samma sak borde nu kunna ske när det gäller väg E10.
Insatsen av kapital är heller inte överväldigande stor. Det skulle kosta i storleksordningen 1-1 ½ miljard att åtgärda det alla mesta av vägen. Vissa delar skulle vara kvar, men det är delar som i dag har en godtagbar standard.
Varför är man inte intresserad av att öka trafiksäkerheten utefter vägen eller för den skull i Norrbotten? Varför vill man inte satsa nödvändiga resurser på väg E10?
I det sammanhanget vill jag säga att vi nu talar om väg E10. De nationella resurserna till andra vägar lämnar jag därhän i den här debatten.