Herr talman! Putins brutala och fullständigt ofattbara anfallskrig mot Ukraina gör det lite extra aktuellt att lyfta upp frågor om mänskliga rättigheter i utrikespolitiken.
Vi ser nu hur den ryska strategin, efter att Putin insett att han inte så snabbt kunde erövra Ukraina, präglas av att systematiskt vålla maximal skada och sätta skräck i Ukrainas befolkning. Man försöker helt enkelt framtvinga underkastelse.
Som vi alla vet lider våra ukrainska systrar och bröder just nu till följd av en fullkomligt hänsynslös beskjutning utförd av i många fall dittvingade ryska värnpliktiga eller av legosoldater. I de ryskockuperade delarna av Ukraina ser vi vidare hur de ryska förbrytarna utsätter civila för våldtäkter och andra övergrepp samt hur vissa tvångsdeporteras till Ryssland. Skräckhistorierna från detta krig tar aldrig slut. Det är inte konstigt att över 3 ½ miljon ukrainare nu har flytt från landet.
Herr talman! Detta sätter fingret på något helt annat som skedde i Ukraina för ganska länge sedan. Under perioden 1928-1931 exproprierade nämligen den sovjetiska regimen över 350 000 jordbruk i den dåvarande ukrainska delrepubliken i Sovjet. Under 1932-1933 konfiskerade Sovjetregimen all säd och allt annat ätbart i Ukraina samtidigt som man blockerade vägarna från flera regioner. Allt detta ledde till en utstuderad massvält för Ukrainas befolkning, och för att förhindra att befolkningen på landsbygden skulle få sympatier i det läget drev regimen dessutom en omfattande propagandakampanj mot vad de kallade för tjuvaktiga storbönder.
När man har tittat på överdödligheten i Ukraina 1933 har man, trots försök att mörka siffrorna, i efterhand kunnat anta att över 3 miljoner människor dog som en direkt konsekvens av den sovjetiska regimens svältpolitik. Den framtvingade svälten i Ukraina 1932-1933 kallas Holodomor, och det är hög tid att vi erkänner det som det folkmord det faktiskt var.
Herr talman! För att återgå till nutid finns det andra viktiga frågor som berör Ukraina under dagens debatt kopplat till de omständigheter som råder i regionen. Jag tänker närmare bestämt på Ukrainas nordliga grannland Belarus.
Sedan 1994 har Belarus som bekant styrts av den hårdföre och impopuläre diktatorn Aleksandr Lukasjenko. Regimen i Belarus är i högsta grad engagerad och aktiv i det pågående anfallskriget mot Ukraina och bör därför betraktas som de förövare de är. Regimens omfattande propaganda och desinformation till trots ogillar dock folket i Belarus sin regim. Befolkningen är också, till skillnad från den ryska befolkningen, i allmänhet motståndare till aggressionen mot Ukraina.
Herr talman! Trots vetskapen om att Belarus folk önskar allt annat än att styras av en diktator och absolut inte vill vara en del av invasionen mot Ukraina är det diktatorns utsända som får agera företrädare för Sveriges belarusier. Vid officiella inbjudningar från UD är det nämligen Lukasjenkos man som får inbjudan i stället för representanten för den belarusiska folkambassaden, som till skillnad från diktatorns man representerar den demokratiska oppositionen i Belarus.
Belarus märker dessutom ut sig genom att där finns en förhållandevis organiserad demokratisk opposition som har utsett sina egna diplomatiska beskickningar, vilket är det som kallas för folkambassader. Trots att den demokratiska oppositionen borde ha stöd och sympati från den svenska regeringen saknar dessa folkambassader möjlighet att verka som legitima representanter för sitt folk, och de kan därmed inte agera fullt ut utifrån folkets intressen.
Enligt Wienkonventionen sker upprättandet av diplomatiska relationer mellan stater genom ömsesidigt samtycke, och det är den sändande staten som utser sina diplomater. Om ett land väljer att de facto betrakta ett styre i ett annat land som illegitimt öppnar det dock för att kunna betrakta en annan regering som legitim. Detta har vi sett på flera håll, bland annat i Europa. Utrikesminister Ann Linde har uttalat att Lukasjenkos styre är illegitimt. Han är en illegitimt vald president, och därmed bör saken vara utagerad, om man så hade önskat från regeringens sida. Men icke.
Det finns flera exempel i andra länder, exempelvis Storbritannien och Portugal, där man har erkänt oppositionella demokrater som legitima företrädare för sitt folk. Sådana folkambassader har till och med kunnat överta byggnader som tillhör landets ambassad. Vidare har man kunnat bistå i det viktiga arbetet med diplomati genom att utfärda diplomatiska id-kort. Detta är något som Sverige bör ta efter.
Herr talman! Mot bakgrund av kriget i Ukraina är det extra viktigt att Sverige visar att vi står på den goda sidan samtidigt som vi stöder folket och understöder demokrati. Vi måste sätta press på de skurkar som utgör Belarus regim samtidigt som vi följer Storbritanniens och andra länders exempel genom att göra det möjligt att understödja folkambassader. Detta gäller inte bara i Belarus, utan det finns andra exempel, som Venezuela, som har liknande förutsättningar. Att stå på demokraternas sida borde inte vara särskilt svårt för en regering som påstår sig bedriva en demokratioffensiv i utrikespolitiken.
Herr talman! I denna debatt måste vi naturligtvis lyfta upp ett annat område som regeringen åtminstone säger sig prioritera, nämligen kvinnors situation runt om i världen. Ett särskilt fokus bör nämligen ligga på att bekämpa alla former av kvinnoförtryck som sorgligt nog präglar vardagen i en lång rad länder.
Sverige måste i sin utrikespolitik ta tydligt avstånd från inte minst statssanktionerat förtryck och kanske i synnerhet förtrycket i islamistiska diktaturer, som präglas av dessa värderingar.
Miljontals kvinnor runt om i världen utsätts dagligen för en förtryckande och våldsam hederskultur, vilket kraftigt begränsar deras möjligheter i vardagen. Det finns exempel där kvinnor har fått syra kastat i sitt ansikte och där de inte får gå ut eller resa som vanligt. I dessa dagar har vi sett exempel i Iran där kvinnor har demonstrerat för något så enkelt som att få delta på en arena eller stadion och heja på sitt nationella lag. Men det har de inte tillåtits göra, utan i stället har de mötts av brutala poliser och tårgas.
Det finns en lång rad andra frågor som jag skulle vilja lyfta upp och som är värda att tänka på, inte minst kristnas situation runt om i världen. Vi bör också särskilt lyfta upp utsatta minoriteter, men tiden är begränsad. Av denna anledning, herr talman, avslutar jag med att yrka bifall till reservation 2, även om jag naturligtvis står bakom övriga reservationer från SD i betänkandet.