Fru talman! I denna sena timme vet jag inte om man ska ägna sig åt historik och retorik, men jag vill ändå ta tillfället i akt och ägna några minuter åt det, särskilt som man börjar skönja en tillnyktring vad gäller den liberala synen på marknaden. Den tillnyktringen ser man lite här och där i det politiska livet.
Politiken ska hålla fingrarna borta. Marknaden sköter det här. Detta liberala mantra har hörts alltmer under de senaste decennierna ute i världen, i Europa och också i vårt land. Men, fru talman, det liberala mantrat att politiken ska hålla fingrarna borta, marknaden sköter det här, har krackelerat. Det gjorde det definitivt hösten 2008. Lehman Brothers-konkursen drog i gång det, och hela den finansiella sektorn kapsejsade.
Nationalstater och skattebetalare fick ta hand om skuldberget. Det blev ett smärtsamt uppvaknande för många. Runt om i världen vacklade banksystemen. Världsekonomin gick in i ett förlopp som närmast kan beskrivas som fritt fall. Den fria marknaden, där politiken inte fick finnas, skapade en oerhört tuff tid för medborgare runt om i världen. Inte minst har vi sett det i vår närhet i Europa. Även våra svenska banker drogs med. Det var mycket nära en bankkollaps också i Sverige. Riksbanken, regeringen och riksdagen fick vidta kraftfulla åtgärder.
Nya politiska mantran skapades. Nu lät det: Det är tid att ta ansvar.
Fru talman! Ansvar är inte bestämt till en viss tidpunkt. Ansvar är tidlöst. Det måste alltid finnas ett ansvar. Om politiken inte tar ansvar utan lämnar över det till marknaden kan det gå väldigt snett. Jag hoppas att vi alla har lärt oss en läxa och inte glömmer bort det.
Det är verkligen välbehövligt att Riksrevisionen gjort granskningen och utvärderingen av Stabilitetsfonden. Det är en viktig del i regleringen och stävjandet av risktagandet på den finansiella marknaden. Tillskapandet av fonden är en del i att politiken åter stiger fram och tar ansvar, intar en nödvändig position och ställer upp regelverk för den fria finansiella marknaden.
Det är ett bra betänkande där politiken sätter klackarna i backen. Det är den finansiella sektorn som ska svara och ta ansvar för sina risker, inte vårt land och våra skattebetalare. Det slås tydligt fast i betänkandet. Jag vill passa på att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Beslutet om inrättandet togs i kammaren i en oerhört turbulent tid. Politiken var tvungen att agera snabbt och resolut när den fria marknaden, snällt uttryckt, hade slarvat. Det snabba agerandet var nödvändigt, och det blev kanske inte alltid så perfekt. Därför är det nödvändigt att korrigera, och därför är det bra att frågan är uppe till diskussion i kammaren.
Det blev nödvändigt att komplettera. Riksbanken fick vidta många åtgärder för att behålla en finansiell stabilitet. Man anslog 15 miljarder. Vi hade en extrem oro inom den finansiella sektorn, och i det skedet var det absolut nödvändigt att vidta åtgärderna.
Beträffande fondens mål och återbetalning av medel finns en del att säga. Riksrevisionen visar i sina beräkningar att om man räknar att Stabilitetsfonden om 15 år uppgår till 2,5 procent av bnp skulle skattebetalarna svara för 52 procent och den finansiella sektorn för 48 procent - detta utifrån att vi har de inledande medlen på 15 miljarder och den så kallade Nordeaaffären som beräknas vara värd 11 miljarder. Det var inte tanken när fonden inrättades. Det är viktigt att det blir en återbetalning av medlen, men den kan inte, enligt vår uppfattning, påbörjas nu eftersom det fortfarande råder stor oro i den finansiella sektorn.
Finanskriskommittén har fått ett uppdrag att utreda målformuleringen. Nuvarande koppling till en procentsats i förhållande till bnp speglar inte risken på ett bra sätt, som också tidigare talare har varit inne på. Det behövs också en riskdifferentiering av avgifterna. Det utreds också av Finanskriskommittén, och det finns all anledning att avvakta utredningen innan vi tar definitiv ställning i den frågan.
En annan viktig fråga är hur fondens medel placeras. I dag finns inte medlen i en reell fond. De kan faktiskt nyttjas för statens löpande utgifter, för skattesänkningar eller för amorteringar på statsskulden. Om en kris uppkommer - vilket vi givetvis inte önskar - måste man ut och låna på marknaden. I ett sådant skede, när det är kris, är det dyrt att låna. Därför är inte upplägget riktigt bra, och det är viktigt att Finanskriskommittén har fått uppdraget att se över även den delen.
I betänkandet utreds en eventuell samordning med den så kallade insättningsgarantin, som för närvarande uppgår till 22 miljarder kronor. Regeringen ska få uppdraget att utreda ett samgående. Det tycker vi är bra. Det skulle ytterligare effektivisera en eventuell framtida krishantering.
Fru talman! Jag vill än en gång understryka, tydligt och klart, att det är kreditinstituten som ska stå för finansieringen av Stabilitetsfonden och statens kostnader för stöd vid en finanskris, inte skattebetalarna.