Fru talman! Detta betänkande handlar om Riksrevisionens rapport om Stabilitetsfonden. Rapporten lämnades i höstas.
Under finanskrisen 2008 antog riksdagen den så kallade bankstödslagen, som gav möjlighet för staten att ge stöd till kreditinstitut. I och med detta inrättades också Stabilitetsfonden för att kreditinstituten själva skulle finansiera kostnaderna för olika stödåtgärder. Det är utformningen av denna fond som nu har granskats för att kunna bedöma om målen med fonden kan uppnås och om fonden används på rätt sätt.
Rapporten har lämnats till regeringen, och regeringen har i februari lämnat en skrivelse till riksdagen med regeringens syn på rapporten. Även Riksgäldskontorets synpunkter finns redovisade.
Rapporten bygger på fyra frågeställningar. Är fonden ett effektivt verktyg? Stärks statens finansiella ställning? Finansieras kostnaderna för en finanskris huvudsakligen av banksektorn? Var det korrekt att använda Stabilitetsfonden för att finansiera statens deltagande i Nordeas nyemission 2009?
Jag har inte för avsikt att i detalj gå in i dessa frågeställningar, bara att kort reflektera över dem. I funderingarna över den första frågan, om fonden är tillräckligt effektiv, resoneras en del om målnivån, det vill säga 2 ½ procent av bnp. Det är en intressant fråga som jag tycker att det finns all anledning att vidare diskutera, både målnivån i sig och till vad målnivån ska relateras. Samtidigt ska påpekas att just denna fråga har Finanskriskommittén i uppdrag att utreda.
Placeringen av fondens medel diskuteras också. En kort kommentar till detta är att det finns olika strategier där ingen strategi tydligt kan föredras framför den andra. En av frågeställningarna, som också berör placeringsstrategin, är om Stabilitetsfonden stärker statens finansiella ställning.
Vi vet alla vilka stora kostnader en finanskris kan åsamka en stats finanser. Det har vi sett exempel på. Jag skulle dessutom vilja påstå att enbart uppbyggda stora risker inom finanssektorn kan få konsekvenser för en stats finanser, inte minst då uppenbara obalanser inom finanssektorn direkt kan drabba kreditvärdigheten på statsobligationer. Här har naturligtvis både målnivå och placeringsstrategi betydelse. Utöver detta är det också viktigt att kreditinstituten på ett tydligt sätt bär kostnaderna för risken i en större utsträckning och att incitamenten finns för lägre risktagande. En starkare koppling mellan kreditinstitutens riskbeteende och kostnaderna för eventuella fallissemang är önskvärd och gynnar stabiliteten.
Det samlade åtagandet och den samlade riskbilden har betydelse för statens finansiella ställning. Statens åtagande och risk minskar i takt med att fondens medel ökar och flyttas i samma takt över till kreditinstituten. Det är i grunden bra.
Det här för in på den tredje frågeställningen, huruvida kostnaderna i huvudsak finansieras av banksektorn eller inte. Jag tror att vi alla är överens om att finanssektorn ska bära sina egna kostnader för de stödåtgärder som kan komma i fråga vid en finanskris. Det är hela syftet med Stabilitetsfonden. Kan dessutom Stabilitetsfonden utformas med differentierade avgifter för olika risktagande får det en hämmande effekt på överdrivet risktagande. Incitamenten skapas för lägre risktagande, och risken för en ny finanskris kan möjligen minska. Det tror jag skulle vara bra, men det ligger också som ett uppdrag för Finanskriskommittén att utreda.
Medlen från staten tillfördes under en turbulent tid, vilket föranledde ett agerande för att stärka förtroendet för fonden. Jag tror att det har varit bra, och det har sannolikt gynnat både staten och den svenska finansmarknaden. Följaktligen har detta också gynnat konsumenter och företag, det vill säga oss. Vi kan vara överens om det.
Jag tror att det är få i denna kammare som skulle säga att turbulensen på finansmarknaden är över eller att någon skulle drista sig till att över huvud taget blåsa faran över. Det är anledningen till att ett tillbakadragande av dessa medel skulle vara oansvarigt och sända helt felaktiga signaler. Det är en farlig väg som kan få konsekvenser för förtroendet för det svenska finanssystemet. Det kan i förlängningen naturligtvis drabba de svenska skattebetalarna.
Fru talman! Låt mig nämna den sista av de frågeställningar Riksrevisionen i huvudsak tar upp. Den handlar om fondens användande för deltagande i Nordeas nyemission. Där menar Riksrevisionen att det inte är helt klart om förordningen om kapitaltillskott till solventa banker ryms inom lagen om statligt stöd till kreditinstitut.
Regeringen och Riksgälden är av en annan uppfattning. I detta anförs från regeringen att förhållandena vid denna tidpunkt var så allvarliga att det inte bedömdes som osannolikt att även andra banker skulle behöva stödåtgärder. Det hade varit fel att behandla Nordea på annat sätt än vad man hade avsett att göra med övriga kreditinstitut i detta läge.
Fru talman! Till sist kan tilläggas och understrykas vikten av att man noga granskar och utvärderar de olika åtgärder som vidtagits under finanskrisen. Därför är detta en viktig rapport och ett välkommet tillskott i diskussionen om dessa frågor. Med detta föreslår jag att regeringens skrivelse 2011/12:71 läggs till handlingarna.