Fru talman! Att behöva färre vårdplatser är fantastiskt, det vill säga att inte behöva ligga en vecka på sjukhus när man har fött barn eller att kunna åka hem till och med samma dag fast man har fått en protes. Det är helt fantastiskt. Samtidigt har det under många år funnits en svårbotad utvecklingsoptimism i Sverige tillsammans med en alldeles för hög personalomsättning. Det har inneburit att Sverige nu har för få vårdplatser. Vi har balanserat på marginalerna under lång tid. Så småningom var det inga marginaler kvar. Det var då en flera år lång pandemi uppstod.
Där hade fler vårdplatser och absolut fler intensivvårdsplatser varit till fantastiskt stor hjälp. Tack och lov lyckades sjukvårdens yrkesgrupper med att ställa om operationsresurser till intensivvård och livsuppehållande vård. Det var en makalös bedrift, som kom till ett högt pris.
Priset måste naturligtvis bli lägre vid nästa pandemi. För nästa pandemi kommer, och då får utgångsläget inte vara detsamma som denna gång. Dessutom pågår i vårt närområde ett fullskaligt krig där vi har lovat att ge hjälp. Vi har lovat att ta emot Herkulesplan med svårt skadade människor - om det behövs. Det går inte att ställa om från operationsresurser till intensivvård för att uppfylla det löftet. Så mycket kan vi vara på det klara med. Då kommer vi att behöva både operationer och intensivvård. Alltså måste vi skala upp.
Med tiden har allt fler partier insett att svensk beredskap måste stärkas omedelbart. Då finns en tredje anledning till att vi måste skala upp. Svensk beredskap är naturligtvis så mycket mer än kamouflageklädda människor. I kris och i krig, precis som i vardagen, är det den vanliga sjukvården vi måste lita på. Vi måste skala upp.
Mycket av det här handlar naturligtvis om att behålla de kunnigaste människorna, att anställa fler, få människor att trivas, utvecklas och vilja stanna kvar i sjukvården. Det kräver stärkta arbetsvillkor och stärkt företagshälsovård. Det är därför Liberalernas åsikt att vårdplatssatsningen måste fortgå under många år. Tillfälliga satsningar duger inte. Det går inte att anställa en enda människa med tvååriga medel.
Fast det där är väl ändå regionernas ansvar, säger en del. Nej, det håller jag inte med om. Detta är en nationell kris. En nationell kris måste lösas även nationellt. Det handlar om svensk pandemiberedskap, om svensk kris- och krigsberedskap, om Sveriges styrka och förmåga att ta sig igenom svårigheter som land. Där måste stat och regioner samarbeta. Så enkelt är det.
Vårdfrågor
Jag lämnade själv, fru talman, mitt regionala förtroendeuppdrag just för att jag var vansinnigt frustrerad över att jag i regionen där jag borde kunna styra sjukvården var helt bakbunden av staten.
Utredning efter utredning visar att svensk sjukvårdspersonal tvingas ägna sig åt statens papper mer än vad de kan ägna sig åt patienter. Nu har staten baksäteskört sjukvården ned i diket. Då är det min uppfattning att när man har gjort det med sin dubbeladministration, byråkrati, tillfälliga pengar, återrapporteringskrav och enorma mängder toppadministratörer, får staten ta sitt ansvar och hjälpa till och dra oss upp på vägen igen. Det är inte svårare än så.
Det är vad vi säger med detta besked. Jag ställer mig för Liberalernas räkning i dag bakom förslaget till utskottsinitiativ, och jag yrkar bifall till utskottets förslag på den punkten. Sverige ska vara starkt i vardagen och i kris, och Sverige ska vara starkt när andra länder eller i värsta fall vi själva drabbas av krig. Det kräver riktigt goda arbetsvillkor i sjukvården, och det kräver tillräckligt många vårdplatser för att man inte ska behöva skala upp när man redan står mitt i elden.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 20.)