Fru talman! Jag tycker inte att Marita Aronson behöver vara så dyster i den meningen att allting tar så lång tid. En av de stora saker som hänt under de drygt 30 åren mellan 1974 och 2006 är ju att attityderna till graviditet och alkohol faktiskt har förändrats. Det ser vi både reellt och när vi tittar på opinionsundersökningar och så vidare. Det är inte längre socialt accepterat i vårt land att dricka samtidigt som man är gravid. Det är en stor skillnad, och där får man väl säga att vi sticker ut lite från svensk sida.
När min Anna var gravid med vårt första barn var vi i Italien med några kompisar och åkte runt på olika vingårdar. Nästan överallt fick hon frågan: Ska inte du också smaka på vinet? Det blir han eller hon väl bara pigg av. Den attityden stöter man faktiskt inte alls på i vårt land, medan den är mer vanlig om man kommer ut på kontinenten.
Den här attitydförändringen, att graviditeten är ett av de alkoholfria områdena, är en väldigt stor framgång som jag tycker att Marita Aronson och andra som har jobbat med detta under lång tid faktiskt ska ta till sig.
Sedan är frågan hur man ska bemöta dem som kanske har ett tungt missbruk under en graviditet och klara den situationen. Där har jag sagt att det viktiga är att man kan gå in tidigt. Här finns utbildningsinsatser mot BVC. Här finns också vad jag kallar för noll väntetid i missbrukarvården. Det är jätteviktigt i den situationen. Det kan inte vara så att man får vända med orden: Det finns ingen plats i avgiftningen till dig förrän om två månader. Gravida måste ha en gräddfil i missbrukarvården.
De pengar som vi nu anslår till missbrukarvården, de sammanlagt nästan över 800 miljoner som vi anslår under tre år för att stärka missbrukarvården, kommer att kunna medverka till att det blir bättre också där - även om jag faktiskt tror att det redan i dag på de allra flesta håll finns en särskild prioritering i de situationerna.
Sedan har vi frågan om användning av tvångsåtgärder, som inte är så enkel som man i förstone kan tro. Det finns ett starkt argument emot, nämligen om det skulle visa sig att färre kvinnor söker sig till barnavården eller mödravården på grund av att denna tvångsmöjlighet finns och att man då kanske skulle få fler som väljer att föda sitt barn i lönndom, helt enkelt, med allt vad det innebär i fråga om risker för barnet. Det är det tunga argumentet emot. Jag har hela tiden sagt att jag vill att vi känner på det argumentet, inte minst att vi ser på erfarenheten från Norge, innan vi slutligen sätter ned foten. Det är nog ganska viktigt att man reder ut detta.
Det är också därför jag vill att Socialstyrelsen gör en utredning om detta. Jag tror också att det är just Socialstyrelsen som ska göra den. Partierna får komma in sedan. När expertmyndigheten har gjort sin bedömning blir det här föremål för en politisk process - detta som en kommentar till Kenneth Lantz fundering här. När vi gör det ska vi ha det här breda perspektivet: Hur bemöter man gravida kvinnor med ett missbruk? Hur har vi det med utbildningsnivån? Hur har vi det med våra instrument? Om vi också ska titta på om vi måste göra förändringar i tillämpningen av LVM blir det en bedömning efter den analysen. Men som sagt, direktiven för detta uppdrag till Socialstyrelsen sitter vi nu och skriver. Det kommer vi att vara färdiga med inom några veckor, så då kommer det.