Herr talman! Vi har i dag att debattera riktlinjer
för åklagarväsendets organisation. Syftet med försla-
gen, som vilar på en lyckad process inom åklagarvä-
sendet, är som tidigare har sagts att skapa en organi-
sation som är mer kostnadseffektiv, mer flexibel och
mindre sårbar än nuvarande organisation. Genom
detta kommer åklagarväsendet att vara bättre anpas-
sat till dagens alltmer komplicerade brottslighet.
Inte minst polisväsendets omfattande omorgani-
sation och de förändringar som kan förväntas ske på
domstolssidan gör att det nu är angeläget att organi-
satoriskt anpassa åklagarverksamheten till statsför-
valtningen i övrigt och till den pågående förnyelsen
av denna.
Frågan om åklagarväsendets organisation har
under senare år varit föremål för ett betydande ut-
redningsarbete. Resultaten av dessa utredningar har
dock varit mycket begränsade.
Åklagarväsendet har sedan förstatligandet år
1965 genomgått i stort sett endast en större föränd-
ring. Det var regionreformen som kom 1985. Led-
nings- och styrformerna har sedan förstatligandet i
huvudsak varit oförändrade. Följden har blivit att
åklagarväsendet fortfarande är uppbyggt enligt prin-
ciper som var förhärskande inom statsförvaltningen
under början av 1960-talet. På grund av sin struktur
har åklagarorganisationen begränsade möjligheter att
utnyttja främst sina personalresurser fullt ut. Man
saknar också nödvändiga förutsättningar och instru-
ment för att kunna utveckla och förnya verksamhe-
ten.
Syftet med förslagen är alltså, som jag tidigare
sade, att skapa en organisation som är kostnadsef-
fektiv, mer flexibel och mindre sårbar än den nuva-
rande. I dag har drygt hälften av landets 86 lokala
åklagarmyndigheter endast två till tre åklagare an-
ställda, vilket har inneburit konsekvenser för verk-
samheten vid t.ex. sjukdom eller ledighet. Även vissa
myndigheter på regional nivå är i dag för små för att
kunna fungera effektivt.
Enligt Brottsförebyggande rådets framtids- och
omvärldsanalys har antalet polisanmälda brott ökat
markant. Utvecklingen mot allt fler och mer kompli-
cerade mål om ekonomisk brottslighet samt grövre
våldsbrott leder till att arbetssituationen inom
åklagarväsendet blir mer ansträngd.
Den allmänna inriktningen är att förlägga tyngd-
punkten av åklagarverksamheten så nära medbor-
garna som möjligt och att införa mål och resultatori-
enterad styrning, med en renodling av ledningsfunk-
tioner och brottsbeivrande verksamhet.
Den brottsbeivrande verksamheten bör vara kon-
centrerad till åklagarkamrarna där cheferna får an-
svaret för ledningen av i princip all sådan verksam-
het. I enlighet med Riksåklagarens förslag bör
åklagarväsendet i princip bestå av tre myndighetsni-
våer; central, regional och lokal nivå. I princip
handlar det alltså om samma myndighetsstruktur
som redan finns i dagens organisation.
Regeringen anser att landet skall vara regionalt
indelat i åklagardistrikt med en åklagarmyndighet i
varje distrikt. På lokal nivå bör åklagarväsendet bestå
av åklagarkammare.
Åklagarmyndigheterna och åklagarkamrarna fö-
reslås bli betydligt färre än nuvarande regionalåkla-
garmyndigheter och storstadsmyndigheter respektive
lokala myndigheter. Riksåklagaren ser tio åklagare
som ett riktmärke för det lägsta godtagbara antalet
åklagare vid en myndighet i den lokala organisatio-
nen. Om man väsentligt understiger detta antal,
återkommer enligt riksåklagaren de nackdelar i form
av sårbarhet m.m. som finns i den nuvarande organi-
sationen.
Såsom anförs i propositionen bör beslut om den
regionala organisationen, dvs. om indelningen i
åklagardistrikt och om de regionala åklagarmyndig-
heterna, fattas av regeringen, som ju har den i det
här fallet nödvändiga överblicken över statsförvalt-
ningen i stort.
Herr talman! När det gäller utformningen av
åklagarväsendets regionala organisation, vill utskot-
tet särskilt peka på behovet av rimlig samhällsservice
och vikten av att geografiska, demografiska och
ekonomiska förhållanden beaktas.
När det gäller beslut om den lokala organisatio-
nen, alltså om åklagarkamrarnas antal och lokalise-
ring, krävs det detaljkunskaper. Detta sköts därför
bäst på en nivå närmare verksamheten, i det här
fallet alltså av Riksåklagaren efter samråd med åkla-
garmyndigheten. Riksåklagaren bör också höra
Domstolsverket och Rikspolisstyrelsen, samt berörda
tingsrätter, polismyndigheter och länsstyrelser.
Regeringen framhåller också betydelsen av närhe-
ten till Polisen för att åklagarnas verksamhet skall
kunna bedrivas effektivt. För att ett effektivt förun-
dersökningsförfarande skall kunna åstadkommas,
förutsätts att det finns en viss närhet mellan åklagar-
na och polisens utredare. Eftersom polisväsendet är
starkt decentraliserat bör därför, vilket också anförs
i propositionen, åklagarverksamheten bedrivas på ett
relativt stort antal platser i landet - i princip på
samma antal platser som i dag.
Som jag tidigare sagt, har det sedan länge funnits
en insikt om att åklagarväsendets organisation inte
varit fullt ändamålsenlig. Justitieutskottet ser nu med
tillfredsställelse att det mångåriga utredandet av
åklagarväsendets organisation har resulterat i ett
förslag från regeringen.
Herr talman! Det är nu angeläget att denna re-
form kan komma till stånd så snart som möjligt,
d.v.s. den 1 juli i år. Med detta vill jag yrka bifall till
hemställan i justitieutskottets betänkande och avslag
på samtliga reservationer.