Fru talman! När kulturutskottet deltog vid öppet hus i riksdagen för ett par helger sedan var det en strid ström av besökare. Den i särklass vanligaste frågan vi fick var: Vad händer med tv-licensen framöver? Det svar som gick att ge då är samma som går att ge i dag. Vi har en parlamentarisk utredning som tittar på frågan, och inom några månader kommer vi förhoppningsvis att kunna leverera ett förslag till hur framtidens public service ska kunna finansieras, och det i bred politisk enighet som det ser ut.
Sju partier ger det här svaret nu. Ett parti väljer att gå vid sidan av. Sverigedemokraterna vill att riksdagen redan här och nu ska ta beslut om vilken finansieringsform som ska gälla framöver.
Det vi vet är att dagens finansieringsform inte fungerar därför att andelen hushåll som inte har tv blir större och större. På sju år har faktiskt andelen hushåll som inte äger en tv fördubblats. Tittar vi på åldersgruppen 20-29 år ser vi att utvecklingen är ännu snabbare. Helt klart är det så att tv-innehavare är ett utdöende släkte, och vill vi fortsätta ha en finansiering för public service utifrån dagens ambitionsnivå kan inte tv-innehav vara en grund för den finansieringen.
Men den digitala omställningen innebär inte bara att vi förändrar vårt beteende när det gäller hur vi tar del av public service-innehåll utan också när vi gör det. De som väl har fått upp ögonen för det utbud som finns på SVT Play kommer inte tillbaka till tablå-tv. Och en uppväxande generation ställer sig tämligen frågande till varför man ska titta på ett program vid en tidpunkt som någon annan bestämmer om det inte handlar om direktsändningar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Marknäten och public service
Det här att allt fler tar del av public service-innehåll via nätet skapar samtidigt också fantastiska förutsättningar för public service att bredda både sitt utbud och publiken. Men som vi också har hört tidigare från talarstolen har vi i dag regler som försvårar den utvecklingen, och självklart måste vi få en förändring av reglerna så att public service kan tillgodogöra sig, inom ramen för sändningstillståndet, allt det material som man publicerar exklusivt på webben. Samtidigt måste Granskningsnämnden få fulla befogenheter att granska det materialet.
Men kartan ritas inte bara om vad gäller hur vi tar del av public service och när vi tar del av public service utan också vad public service är. Vi vet att medieslagen konvergerar på nätet. Dagstidningar lägger ut webb-tv-inslag, och Sveriges Radio och SVT har texter på sina hemsidor. Vi ser att det tidigare synsättet att public service är en distributionskanal är fullständigt föråldrat. Vi måste börja definiera public service utifrån innehåll snarare än utifrån distributionsform.
I den här föränderliga tiden då så mycket kastas omkull finns det dock en sak som måste vara konstant, och det är att vi ska värna public services oberoende gentemot den politiska nivån. Public service har ett fantastiskt viktigt uppdrag att granska riksdag och regering, och det får inte ens finnas minsta misstanke om att man följer den granskningen utifrån någon sorts politisk hänsyn.
Sju partier står trygga i det synsättet, men från Sverigedemokraternas sida svajar det här rejält. I motionsbetänkandet har vi hanterat ett par motioner från sverigedemokrater där man verkligen vill gå in och peta i detaljer inom public service. Det finns en motion om att riksdagen ska besluta om vilken musik som ska få spelas och en annan om att riksdagen ska besluta om vilken åldersgrupp en radiokanal ska rikta sig till.
Det är lätt att småskratta åt den här typen av motioner, men när vi vet vad som händer i Ungern och Polen och när vi hör företrädare för Sverigedemokraterna hylla det som händer där och inser att samma sak kan hända också i Sverige fastnar skrattet i halsen.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.