Fru talman! Den 24 april besvarade jag en fråga
av Lennart Fridén som gällde uppföljning och över-
syn av lagar som rör "svaga grupper". I svaret redovi-
sade jag bl.a. min uppfattning om innebörden av 1995
års förmyndarskapsreform.
Lennart Fridén har nu i interpellationsform frågat
mig vilka åtgärder jag menar bör komma i fråga för
att öka skyddet för de personer som omfattades av
1989 års förmyndarskapsreform. I det sammanhanget
har han gjort gällande att mitt uttalande i frågesvaret
gällde just den reformen och inte 1995 års förmyn-
darskapsreform.
Det är möjligt att Lennart Fridén och jag i något
sammanhang har missförstått varandra. Till att börja
med vill jag dock klargöra att jag i frågesvaret uttala-
de mig om 1995 års reform. Detta framgår tydligt av
svaret.
Den reform som trädde i kraft år 1989 innebar att
institutet omyndigförklaring avskaffades. I stället
infördes ett nytt institut - förvaltarskap - för att till-
godose det skyddsbehov som varit ett av motiven för
omyndigförklaring. Reglerna om godmanskap läm-
nades däremot i huvudsak orörda.
Jag tror inte att det kan ifrågasättas att det var en
välkommen åtgärd att avskaffa möjligheten att omyn-
digförklara människor. En omyndigförklaring med-
förde inte bara att den enskilde förlorade rätten att
själv bestämma över sina ekonomiska angelägenhe-
ter. Den medförde också långtgående verkningar på
områden som låg utanför den ekonomiska rörelsefri-
hetens. Det allvarligaste i det sammanhanget var att
rösträtten i allmänna val gick förlorad.
Vad som stod i förgrunden vid 1989 års reform
var således respekten för människors självbestäm-
manderätt och integritet. Det var därför förvaltarska-
pet fick ersätta det trubbiga och otidsenliga instru-
mentet omyndigförklaring. Även ett förvaltarskap
medför att den enskilde förlorar sin rättsliga hand-
lingsförmåga, men till skillnad från omyndigförklar-
ingen ska förvaltarskapet i varje särskilt fall få en
omfattning som motsvarar den enskildes konkreta
behov av bistånd. Ingen människa ska alltså fråntas
sin rättshandlingsförmåga i vidare mån än vad som är
klart befogat i den enskilda fallet.
Som jag uppfattar interpellationen menar Lennart
Fridén att skyddet för dem som numera kommer i
fråga för förvaltarskap skulle ha varit större om de
regler som gällde före 1989 års reform fortfarande
hade varit i kraft.
Jag antar att Lennart Fridén inte eftersträvar en
återgång till omyndigförklaringen. Jag uppfattar att
kritiken i stället gäller att förvaltarskap inte skulle
anordnas i tillräckligt många fall eller - när så sker -
inte ges tillräcklig omfattning.
Jag har inte tidigare hört någon kritisera detta. Inte
heller har det presenterats något underlag som gör att
man kan bedöma kritikens riktighet.
Som jag nämnde i mitt tidigare frågesvar har re-
geringen nyligen beslutat tillkalla en särskild utredare
som utöver uppdraget att utvärdera 1995 års förmyn-
darskapsreform ska ha i uppgift att se närmare på
flera frågor som rör skyddet för hjälpbehövande.
Inom ramen för utredarens direktiv faller bl.a. olika
frågor om utseende av och behörighet för god man
och förvaltare. I utredarens uppdrag ligger att han ska
föreslå de författningsändringar som kan anses be-
hövliga. Jag kan självfallet inte föregripa det utred-
ningsarbete som just har inletts. Om det skulle visa
sig finnas fog för den kritik som framförs här, finns
det dock förutsättningar för att saken kan uppmärk-
sammas av utredningen.
Avslutningsvis vill jag säga att det givetvis inte
ska förnekas att det ibland kan vara en svår uppgift att
göra den nödvändiga avvägningen mellan å ena sidan
den enskildes berättigade krav på respekt för sin
självbestämmanderätt och integritet och å andra sidan
hans eller hennes behov av skydd. Sådana svårigheter
får dock inte leda till att man gör avsteg från vad som
bör vara den självklara utgångspunkten, nämligen att
ingen ska berövas sin rättshandlingsförmåga i större
omfattning än vad som är klart befogat i det enskilda
fallet. Jag upprepar gärna det.