Fru talman! Den här diskussionen tar sin utgångspunkt i begreppet "allvarlig försummelse". Som jag var inne på i mitt anförande infördes detta i svensk grundlag först när det gällde att säkerställa riksbankschefens och övriga riksbanksdirektionens oberoende. Man ville ha ett objektivt kriterium för när en sådan person kan skiljas från sitt uppdrag, och man valde då den formulering som används i EU-regleringen om centralbanker.
Tyvärr översatte man vid den tidpunkten, för lite drygt 20 år sedan, bestämmelsen på ett sätt som inte framstår som optimalt. Man valde översättningen "allvarlig försummelse" när det hade varit bättre att exempelvis säga "allvarligt fel" eller "allvarlig misskötsel". Det hade korresponderat bättre med de ursprungliga texterna.
Då är frågan: Ska man ändra uttrycket och välja ett annat uttryck i regleringen för riksrevisorerna i det här lagstiftningsärendet? Min bedömning är att utredningen och konstitutionsutskottets majoritet har landat rätt när de säger att vi tyvärr måste behålla begreppet. Det har trots allt blivit etablerat i grundlagen genom att det har funnits där i ett tjugotal år, och det skulle leda till konstiga effekter om man använder ett begrepp när det gäller riksrevisorerna och ett annat när det gäller riksbanksdirektionen när man i sak avser samma typ av missförhållanden. Det är svårt att motivera en lagstiftningsteknik där man för samma begrepp i grundlagen använder olika termer. Jag vidhåller alltså att det är en bra avvägning.