Fru talman! Finansutskottet har under det gångna året haft offentlig upphandling på dagordningen vid ett antal tillfällen. Här och nu ligger på bordet ett förslag för beslut om en ny lag om offentlig upphandling på försvars- och säkerhetsområdet.
Ärendet handlar om förändringar i regler för anskaffande av varor och tjänster för militärt försvar och samhällssäkerhet i Europeiska unionen som medlemsländernas nationella lagstiftning nu införlivar.
När vi ser tillbaka kan vi minnas en inhemsk svensk försvarsindustri uppbyggd under efterkrigstiden och under det kalla kriget för att svara mot den tidens försvars- och säkerhetsdoktrin. Sverige skulle, med sin militära alliansfrihet i krig och med nationell neutral politik och klämt mellan väst- och östblock, verka vara självförsörjande i händelse av krig och få se en svensk försvarsmakt som dimensionerades för att vara så stor och avskräckande att till och med en stormakt skulle tveka att invadera landet.
Denna inriktning möjliggjorde för svensk försvarsindustri att planera långsiktigt och för att kunna ta stora tekniksprång. Det var dyrt, men innebär i dag en konkurrensfördel eftersom det byggt upp en högteknologisk nivå som inom många områden slår andra försvarsmaterielproducerande länder. Men det var då.
För 37 år sedan, 1973, gjorde Janne Loffe Karlsson entré i våra tv-soffor i tv-serien
Någonstans i Sverige
. För 22 år sedan föll muren, och 20 år har gått sedan Sovjetunionens fall. Det har gått 17 år sedan Sveriges inträde i Europeiska unionen. Hela Europas karta har ritats om och försvars- och säkerhetsläget i omvärlden har förändrats. Högteknologiskt håller vi måttet, men problembilden är en annan. Krig är i dag något högteknologiskt och snabbt.
Fru talman! Svensk försvarsindustri ställer sig positiv till EU:s direktiv om förändringar i upphandlingsförfarandet inom försvarsmaterielområdet. Undantagsparagraferna i gällande lagstiftning - § 346 som vi har hört Mikael Jansson hänvisa till - har alltför länge överutnyttjats av ett antal medlemsstater för att förhindra konkurrens. Att kommissionen har tröttnat på detta och sätter tummen i ögat på olydiga medlemsstater för att få i gång konkurrensen är bra. Detta säger till exempel SOF, säkerhets- och försvarsföretagen.
Det är dock viktigt att Sverige utvecklar upphandlingsförfarandet i samma takt som de andra länderna. Detta är något som försvarsutskottet har påtalat och som regeringen bejakar.
Den ekonomiska situationen kommer i många av medlemsländerna att innebära ett närmare samarbete i utvecklingen och upphandlingen av försvarsmateriel, vilket kommer att gynna den svenska försvarsindustrin. Enskilda länder har inte och kommer inte att ha råd att tillverka allt på egen hand. Sverige har ett stort försprång och möjlighet att vara en aktiv spelare på den marknad som nu öppnar sig. Vi har hög kvalitet, leveranssäkerhet, pålitlighet och lägre livscykelkostnader, det vill säga projektering, tillverkning, reservdelar och underhåll.
Avslutningsvis vill jag fråga Mikael Jansson för vem han talar i denna sak. Han talar inte för försvarsindustrin som ju bejakar förändringarna i direktivet eftersom det öppnar marknaden för en mycket exportberoende industrisektor. Mikael Jansson talar inte heller för Försvarsmakten eftersom dåtidens långa produktionsserier inte motsvarar dagens behov av snabbare materielomsättning.
Sverigedemokraternas förslag skulle tvärtom innebära slutet för svensk försvarsindustri eftersom man inte klarar sig med att ha enbart svenska försvaret som kund. Att pytsa in en miljard är väldigt lite - ungefär som en brödsmula i en stor tunna - för att täcka kostnaderna för ett industristöd. Om man kapar försvarsindustrins möjligheter att verka på andra marknader skulle det innebära att exporten som i dag till 80 procent går i huvudsak till europeiska länder och USA försvann. Jag anser att man inte kan köra med gammalt tänk och gamla lösningar när det finns en ny problembild i världen.
Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet och avslag på motionen.