Fru talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation under punkt 1 och bifall till utskottets förslag under punkt 2.
Av hävd har Sverige en stark försvarsindustri. Företag som Bofors, Hägglunds, Kockums, Saab och många fler rustade till stor del Sveriges krigsmakt. Vår neutrala ställning i kalla kriget gjorde att vi kunde exportera på andra marknader. Försvarsindustrierna i Sverige var svenskägda.
Som nationalist är det lätt att bli sentimental när man tänker över den styrka vi hade när vi var nära självförsörjning. Det är tillåtet att minnas fornstora dagar, men det är en plikt att sträva efter att vi ska bli det vi var.
Vi ska värna om självständighet och sträva efter att ha en tryggad försörjning av bland annat försvarsmateriel. Nya förutsättningar på världsmarknaden och ökad konkurrens gör att vi måste finna andra vägar att värna dessa svenska intressen.
Många svenska försvarsindustrier är i dag utlandsägda eller till del utlandsägda. Försvarsföretagen blir alltmer multinationella. Vi kan inte kämpa emot utvecklingen att företagen blir multinationella. Företagen bygger volym för att klara konkurrensen. Att utlandsägda försvarsindustrier forskar, utvecklar och producerar i Sverige är också av stort värde för oss.
Verkligheten är inte lika enkel som den varit. Dock finns det mycket vi kan göra. Vi kan upprusta det svenska försvaret så det förmår skydda vårt territorium och avskräcka från angrepp på lång sikt. Det ger ökade beställningar i svensk försvarsindustri.
Vi kan upprusta vårt utbildningsväsen så att fler unga klarar de jobb som erbjuds inom högteknologisk industri.
Vi kan även skydda Sveriges intressen via påverkan på de handelsvillkor vi står inför.
Med tanke på det senare är det viktigt att vi inte utlämnar svensk försvarsindustri till ojämnlika villkor. Dagens beslut innebär en risk för detta.
Den lag som ska införlivas i vår lagstiftning avseende upphandling på försvars- och säkerhetsmateriel har samma rot som LOU, det vill säga det är ett EU-direktiv bakom. Artikel 346 i EUF-fördraget är den undantagsregel som hittills möjliggjort för medlemsländerna att rikta beställningar av försvarsmateriel till egen viktig försvarsindustri. EU har markerat att man ogillar att medlemsländerna använder undantagen i artikel 346. Pooling and sharing är orden för dagen på EU-agendan.
EU:s egen byråkrati verkar som vanligt för överstatlighet - så även i denna fråga. För EU finns inga nationella intressen, endast EU:s egna. Mot detta står att alla medlemsländer har och hävdar egna intressen på försvars- och säkerhetsområdet. Vissa länder hävdar sina intressen mer, andra länder mindre och Sverige kanske allra minst.
USA:s export av försvarsmateriel till EU-länder ser EU centralt som ett problem. Globalt sett är det några få länder och få företag som dominerar utbudet av försvarsmateriel. USA är giganten, men europeiska stater som Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien är även stora. Sverige har fallit tillbaka men är fortfarande på världens tio i topp över försvarsmaterielexportörer.
Trots att det är så få producenter är den allmänna meningen inom industrin att det behövs mer koncentration och specialisering inom europeisk försvarsmaterielindustri för att den ska kunna överleva. Såväl beställare som leverantörer är för fragmentiserade på den europeiska marknaden.
Det är en verklighet vi måste ta till oss. Här kan vi inte vara sentimentala. Produktion i Sverige måste ha avkastning inom ramen för en internationell konkurrens. När vi väl erkänt det ska vi inte ge upp utan fortsatt kämpa för de svenska intressena.
Hur ska vi då förhålla oss till EU:s regler för upphandling på försvars- och säkerhetsområdet? Den europeiska försvarsmarknaden är svårtillgänglig för svensk export men skulle om den blev tillgänglig kunna stärka den svenska exporten mycket. Det är det starkaste argumentet för att handla som regeringen, att bejaka utvecklingen utan en andra tanke. Men att göra som regeringen i denna fråga är förrädiskt.
Hos alla medlemsländer är marknaden för försvarsmateriel hårt politiskt reglerad. Utveckling och seriebeställningar har ofta skett efter långa och planerade statliga investeringar. Fortfarande är försvars- och säkerhetspolitiken mellanstatlig, även om arbetet i EU:s försvarsorgan har tydligt överstatliga målsättningar.
Hur gör de övriga medlemsländerna? Står de med öppna armar och väntar på en puss när de hör öppen upphandling på försvarsområdet? I många fall är det tvärtom. Det brittisk-franska samarbetsavtalet på försvarsindustriområdet gör att de kan utesluta alla andra länder från att delta vid egna upphandlingar. Det finns inga jämlika villkor för Sverige att lägga offerter där - eller på industrins språk: Det finns ingen level playing field.
Genom det senaste upphandlingsdirektivet kommer det inte längre att räcka att enkelt hänvisa till artikel 346 för att kunna rikta en upphandling. Juridiska underlag kommer att krävas för prövning inför EU-kommissionen och domstol.
Finansutskottet har poängterat detta i betänkandet genom att hoppas och förutsätta att regeringen informerar den svenska försvarsmaterielmarknaden om rättsläget i EU. Tyvärr kräver inte utskottet att regeringen skapar det verktyg som är nödvändigt för detta.
Vi måste tydligt definiera våra säkerhetspolitiska intressen och hur de är kopplade till särskilda kompetenser i fråga om tillverkning av eller handel med försvarsmateriel.
Detta gör vi genom att upprätta en försvarsindustristrategi, en DIS, vilket de flesta länder har. Med en försvarsindustristrategi kan vi inför EU-kommissionen och domstolar hävda våra särskilda säkerhetsintressen avseende försvarsmaterielupphandling.
Vi har inte råd att springa flera år före andra länder mot en öppen EU-marknad för försvarsmateriel när denna öppna marknad inte skymtar någonstans. Förutsättningarna för en öppen marknad kan förbättras stegvis. Då först kan Sverige tillsammans med andra länder ta steget.
Fru talman! Jag hoppas att partierna tänker ett varv till i denna fråga före eftermiddagens omröstning. Genom att rösta på Sverigedemokraternas reservation under punkt 1 kan vi fortfarande kräva av regeringen att man upprättar en försvarsindustristrategi.