Herr talman! Vi ser nu hur många äldre är mer isolerade och ensamma än någonsin. De är åtskilda från människor som betyder mycket från dem. De är åtskilda från viktiga vanor och fritidsintressen.
Samtidigt ser vi samma sak för de yngsta. Unga människor med distansundervisning hamnar ändå på ett större avstånd från sin favoritlärare eller från en trygg vuxen i en fritidsaktivitet.
Men det jag vill prata om nu är också viktigt alla vanliga dagar, när vi inte har ett virus som låser in oss och håller oss isär. För psykisk ohälsa och psykisk sjukdom är något som finns här hela tiden, även om det blir etter värre nu.
Herr talman! Unga människor behöver oss vanliga dagar och ännu mer nu. Det behövs politiska insatser för en god miljö i skolan, på arbetsplatser, i elevhälsa, i vardagssjukvården och i den specialiserade sjukvården. Det är viktigt för oss att den här frågan innefattas i överenskommelsen mellan oss liberaler och de övriga januariavtalspartierna.
Samtidigt ser vi hur våra äldre nu bär den allra tyngsta bördan. De bär det tyngsta oket av den pandemi som nu sköljer över oss och som vi inte vet när den försvinner.
Socialstyrelsens rapport Psykisk ohälsa hos personer över 65 år och äldre visade att psykisk ohälsa är vanligare hos människor över 65 än hos vuxna under 65, och detta var innan coronakrisen inträffade och innan vi bad dem att stänga sin dörr och inte öppna.
Vi vet också att psykisk ohälsa är vanligare hos människor som behöver stöd från kommunen - kommunal äldreomsorg eller sjukvård. Vi vet att äldre män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken. Samtidigt är vi smärtsamt medvetna om att kunskaperna om äldre människors psykiska ohälsa och psykiska sjukdomar och om hur vi ska behandla dem är alldeles för små. Ni hör ju.
Det finns bara en sak vi kan göra, som jag och vi liberaler bedömer det: Vi måste stärka kunskaperna om äldres psykiska hälsa och vård, och vi måste stärka äldrepsykiatrin. Därför yrkar jag bifall till vår reservation 5 om stärkt vård och kunskap om äldres psykiska hälsa och sjukdom.
Vi vet alltså vad vi vill göra, men hur? Hur ska vi arbeta för god vård över hela landet och för alla, vilka vi än är, var vi än kommer från, vilken ålder vi än har och vilken bakgrund vi än har?
Vården för psykiska sjukdomar behöver ofta finnas nära oss. Men ibland är den också mycket svår och måste finnas där kunskapen är som starkast. För att man ska kunna hitta rätt avvägningar och rätt kunskap och se till att möta människor där de behöver mötas föreslår vi liberaler en nationell psykiatristrategi. Vi vill att regionala psykiatricentrum inrättas, med regionala cancercentrum som modell, och att vi har en nationell samordning av detta som styrs av kunskap. Det tror vi är rätt väg att gå.
Dessutom ser vi att kunskapen måste kunna spridas från människa till människa. Vi vill ha en ökad brukarsamverkan. Vi tror att människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och psykisk sjukdom har mycket att lära medarbetare och förtroendevalda i sjukvården.
Vi tror också att både patienter och anhöriga på många håll gärna skulle vilja ha fler utbildningar och fler självhjälpsgrupper. Det här måste säkras över hela vårt land. Det behövs en bättre struktur och bättre hjälp till dem som behöver. Men allra viktigast, herr talman, är ju kloka personer just där och då. Det finns ingen organisation och inget politiskt förslag som någonsin kan överbrygga en brist på kloka personer.
Där är jag till att börja med mycket, mycket tacksam för de förslag som lagts fram och som vi förhoppningsvis snart behandlar om att utvidga den så kallade kvacksalverilagen.
Det är inte rimligt att vem som helst efter några dagars utbildning av mycket tveksam kvalitet kan kalla sig själv certifierad eller auktoriserad healer eller terapeut. Så ska det inte vara. Man ska inte kunna påstå att man kan behandla allvarliga sjukdomar om man inte kan det, och det måste vi som sjuka och som anhöriga kunna lita på. Det kan vi inte i dag, men jag är glad att det verkar bli så snart.
Jag vill också att sköra, utsatta människor ska veta att när de kommer till sjukvården får de stöd av kunniga och erfarna personer. Dessa personer ska ha det bästa möjliga skyddet och stödet från oss alla, i kris som nu men också i vardagen. Vi måste börja lyfta sjukvårdens anställda, för det kan inte vara så att första linjens skydd mot att livet går sönder ska vara en utmaning redan i vardagslunken.
Vi ska alltså ha stöd till de sköra och bättre organisation men allra främst bättre villkor för människor att mötas - alla de som i slutändan gör hela skillnaden. Där tror jag att vi är på väg framåt, och den dag vi står där har vi helt andra möjligheter att skydda dem som verkligen behöver oss.