Herr talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till reservation 1.
Kommissionens meddelande är en följd av Lissabonfördraget och av att EU nu har behörighet att vidta åtgärder på det straffrättsliga området, något som jag vänder mig starkt emot.
Vi sverigedemokrater anser att brottsbekämpningen och de straffrättsliga påföljderna är väldigt viktiga för att medborgarna fritt ska kunna verka och röra sig ute i samhället utan rädsla för att bli utsatta för brott eller våld. Det är en grundläggande förutsättning för ett fungerande samhälle och för demokrati. Därför är kriminalpolitiken också ett av Sverigedemokraternas mest prioriterade politiska områden.
Sverigedemokraterna förespråkar en rad skärpningar på det straffrättsliga området och att de straffsatser som döms ut vid domstolarna ska stå i proportion till det brott som begåtts, något som vi anser inte sker till fullo i dag. Det är en uppfattning som vi tror att en stor del av Sveriges befolkning delar.
Jag tror att dessa skärpningar på det straffrättsliga området säkrast och effektivast utförs och beslutas av Sveriges riksdag utan direktiv från EU. Av det utlåtande som vi nu debatterar framgår att EU:s medborgare rankar kampen mot brottsligheten som ett av de fyra främst prioriterade områdena.
I meddelandet gör man gällande att en övergripande och överstatlig lagstiftning skulle förhindra att brottslingar väljer den medlemsstat som har minst stränga påföljder. Jag frågar mig vilka medlemsstater kommissionen syftar på. Är Sverige en av dessa medlemsstater som brottslingar väljer på grund av låga straffpåföljder? Mycket tyder på det när man ser utvecklingen i södra Sverige.
På sätt och vis innebär samtidigt kommissionens påstående att man redan har kapitulerat inför den gränsöverskridande brottsligheten i EU. Jag tror nog att EU först och främst bör inrikta sig på att utforma utökade möjligheter för brottsbekämpning inom EU-länderna, inte minst när det gäller den gränsöverskridande brottsligheten, som i vissa avseenden kan sägas skyddas av Schengenregelverket i stället för att komma med direktiv om de straffrättsliga påföljderna, även om det bara kan bli tal om minimiåtgärder.
Herr talman! När det gäller den straffrättsliga lagstiftningen och fastställande av brottsrekvisit ser jag det som en grundläggande nationell rättighet att utforma dessa efter grundläggande svenska värden, seder och bruk. Även om det endast kan bli tal om att lagstifta om minimiåtgärder anser jag att det inte är EU:s uppgift att ersätta den nationella lagstiftningen.
Kommissionen försöker nu med Lissabonfördraget i bakfickan harmonisera straffrätten inom EU. Jag motsätter mig en utveckling där den nationella straffrätten åsidosätts till förmån för EU-regler. Jag anser att det ska vara upp till varje medlemsstat att bestämma vilka brottsrekvisit och vilka påföljder som är nödvändiga och befogade.