Fru talman! Bortsett från det partipolitiska, som
trots allt var Margit Gennsers ingång med påståenden
om att statsministern skulle vara aningslös och näst-
intill också ansvarslös, vill jag säga: Vad Ingvar
Carlsson har pekat på är att vi för ett år sedan, innan
det statsfinansiella förfallet på allvar började i Sverige
med en regering som avgick under sittande mandat-
period, hade en räntedifferens mot tyskarna om i
storleksordningen ungefär 100 punkter. Där finns det
en betydande differens i dag.
Varför hamnar vi på 372 punkter? Och vad har
hänt realt i den svenska ekonomin sedan ett år tillba-
ka? Ja, produktionen har ökat, underskotten har börjat
tryckas tillbaka och vi har fått ett kraftigt överskott i
bytesbalansen. Alla reala fundamenta jämfört med för
ett år sedan har gått åt rätt håll. Dock har vi däremel-
lan i praktiken en regeringskris som i grunden skaka-
de förtroendet för de svenska organens förmåga att
hantera detta statsfinansiella moras.
Det som en gång är fördärvat när det gäller förtro-
ende tar det lång tid att återigen förvärva. Det är min
uppgift att nu göra det. Det är klart att jag tar emot
alla utsträckta händer, också från andra skåningar. I
den meningen kan jag väl glädja mig åt att årets mo-
tionsflod rymmer ett och annat som jag faktiskt har
stoppat ner i min skrivbordslåda. Där får det väl ligga
tills det behövs. Men skulle vi behöva vidta ytterligare
åtgärder, så finns det troligen ganska goda riksdags-
majoriteter för det. Det är en trygghet och en bra
signal till dem som följer den svenska ekonomins
utveckling.