Herr talman! Nu ska vi diskutera skadestånd till brottsoffer. Jag börjar med att yrka bifall till reservation 1.
Riksrevisionen har granskat hur ansvariga myndigheter hanterar ekonomisk kompensation till personer som har utsatts för brott. Riksrevisionen har också granskat hur regeringen styr dessa verksamheter. Vi socialdemokrater har skrivit en motion där vi vill att det ska vara enklare för brottsoffret att utkräva skadestånd. I dag finns det flera problem. Framför allt är informationen till dem som har utsatts för brott bristfällig. Det tar lång tid att få sitt skadestånd. Huvudproblemet är att det största ansvaret ligger på brottsoffret när det gäller att utkräva skadeståndet.
För att visa hur det fungerar i verkligheten vill jag ta upp ett exempel som finns med i Riksrevisionens granskning när de har intervjuat ett brottsoffer. Anna, som är brottsoffret, jobbade på en bank och blev utsatt för ett rån under pistolhot. Efter det akuta förhöret på plats fick Anna ingen som helst information om att hon hade rätt till skadestånd. Anna fick sedan via en bekant kännedom om att hon kan få skadestånd.
Två månader efter rånet greps tre män. De blev senare dömda för rånet och förpliktades att betala skadestånd till Anna. Anna fick då via sitt målsägandebiträdet veta att det nu var upp till henne att kräva att få skadeståndet utbetalt. Anna vände sig då till Kronofogdemyndigheten, där ärendet låg väldigt länge. Det visade sig att gärningsmännen inte hade några tillgångar. Mer information från Kronofogdemyndigheten än så fick inte Anna.
Via en bekant igen, och av en slump, fick hon veta att hon då kunde gå vidare till Brottsoffermyndigheten för att ansöka om brottsskadeersättning. När processen väl hamnade där gick det ganska snabbt för Anna att få ut sitt skadestånd. Men då fick hon också veta att hon själv måste kontakta Kronofogdemyndigheten för att uppge att hon har fått sitt skadestånd och inte längre har en fordring på gärningsmännen. Detta sker alltså inte automatiskt, vilket Riksrevisionen påvisar att det bör göra.
Detta visar hur komplicerad processen är. Anna, som är brottsoffer, berättar att mitt i det trauma som hon har blivit utsatt för ska hon också ligga på för att kräva ut det skadestånd som hon har rätt till. Hon känner att processen med att fylla i olika blanketter var komplicerad. Allt som allt tog det nästan två år från det att brottet begicks till dess att hon fick sitt skadestånd.
Riksrevisionen riktar på flera punkter stark kritik mot regeringen och hanteringen av skadestånd till brottsoffer. Bland annat visar Riksrevisionens granskning att de brottsutsatta inte får tillräcklig information om sina rättigheter. Brottsutsatta får olika behandling på grund av olika rutiner hos poliser och åklagare. Regeringen saknar en överblick av hur systemet för brottsskadestånd fungerar i praktiken. Regeringen har inte styrt myndigheterna tillräckligt. En annan anmärkning är att ansvariga myndigheter brister i samverkan.
Regeringen har svarat på kritiken från Riksrevisionen. Svaret innehåller inte så många konkreta åtgärder. Man säger att man har satsat mer pengar på rättsväsendet och på fler poliser. Men man berör inte de problem som torde vara ganska enkla - att informera brottsutsatta om deras rättigheter. Regeringen har inget förslag till hur man kan förbättra detta.
Vi socialdemokrater tycker att det är dags att det sker en förändring. Stödet och informationen till de brottsutsatta måste bli mycket bättre. Framför allt måste det bli lättare för brottsoffer att utkräva skadestånd.