Herr talman! Kära kolleger i lagutskottet och åhörare! Jag börjar med att yrka bifall till Folkpartiets reservation nr 1 i lagutskottets betänkande LU24. Jag står givetvis bakom också Folkpartiets andra reservation, men jag yrkar inte bifall till den.
Folkpartiet har föreslagit att en särskild ersättningspost för sorg och saknad ska införas i skadeståndslagen. Vi menar att det nu är dags att lyfta ut och markera just sorg och saknad. Sorg och saknad är något som typiskt sett uppkommer när en nära anhörig bringas om livet. Men vi menar att denna del ska utgå med ett schablonbelopp och inte behöva vare sig bevisas eller ens motiveras. Det upplevs nämligen av många som kränkande att behöva bevisa och motivera att man faktiskt skadats psykiskt när någon bragts om livet, att man ska behöva ange att man har varit sömnlös ett antal nätter, att man kanske blivit djupt deprimerad eller att man tillfälligt inte kunnat arbeta.
Vid till exempel mord bör vi i stället skärpa skadeståndsansvaret för mördaren oavsett den numera generösa praxis som utbildats på området enligt betänkandet. Att samhället skarpt markerar konsekvenserna för omgivningen, de nära anhöriga, ligger helt i linje med strävandena att offren, de lidande, ska synliggöras, inte minst för brottslingen. Att mista en anhörig på grund av någons brottsliga gärning borde tillmätas ett större värde än i dag. Risken att någon överkompenseras eller skor sig är minimal. Att ens jämföra, som sker i betänkandet, med det ideella värdet vid förlusten av ägodelar som brinner upp känns inte riktigt i det här sammanhanget.
I betänkandet skrivs vidare att det kan ifrågasättas om skadeståndsrätten är ett ändamålsenligt instrument för att ge ersättning för känslor som sorg och saknad. Jag vill hävda att det är det mest rimliga eftersom den enskilde sörjande och samhället annars får bära den personliga och ekonomiska kostnaden för dessa känslor. Därmed vill jag också påminna kammaren om att den psykiska ohälsan ökar och kostar samhället stora summor. Känslors vara eller inte vara får faktiskt konkreta ekonomiska konsekvenser. Det är något som vi tidigare inte tänkt så mycket på och som vi inte tillmätt så stor betydelse, men som nu får oss att sömndrucket vakna upp och känna efter hur vi ska hantera denna växande sjukskrivningsfaktor.
Vidare till den första reservationen som vi har. Jag vill hävda att det är absolut nödvändigt att vi gör en översyn av skadeståndsdelen när det gäller det offentligas, myndigheternas, ansvar. I dag upplever många människor att de är helt maktlösa mot ett flertal myndigheter vars makt över individens liv sträcker sig från vaggan till graven, det vill säga över hela lagutskottets beredningsområde.
Tyvärr verkar det vara så att hot om skadestånd är det mest verkningsfulla för att bryta myndigheternas maktfullkomlighet i förhållande till den lilla medborgaren, för något konsumentskydd vill regeringen inte låta invånarna åtnjuta i den offentliga servicen.
Skadeståndshotet och krav på skärpning, liksom större hänsyn till den utsatta eleven, har mycket riktigt fungerat väl på skolområdet. När kommunpolitiker började inse att skadeståndskraven skulle öka lavinartat om man inte tog bättre hand om mobbningssituationen på skolorna blev det fart i maskinerierna. Nu jobbar de flesta skolor aktivt med denna viktiga fråga, till skillnad från tidigare då eleverna var helt rättslösa och i händerna på myndigheten, skolan och kommunen.
Vi vill faktiskt se en liknande utveckling när det gäller övriga områden där myndigheter ansvarar. Socialkontoret är en av dessa där myndighetsutövningen kan äventyra en människas hela tillvaro. När till exempel bostadsbidrag och socialbidrag utbetalas för sent kan en person och dennes familj både mista sin bostad och få betalningsanmärkningar. När en person får för lite i bostadsbidrag ges inte ens ränta på beloppet från myndigheten när felet upptäcks och åtgärdas.
Skattemyndigheten kan vidare knäcka både privatpersoner och småföretagare när anstånd med betalning inte beviljas under en överklagandetid.
Ett annat mörkrets exempel som vi i lagutskottet nyligen fått föredraget för oss är de skuldsatta barnen. Skulder som utkrävts länge av kronofogdemyndigheten på uppdrag av ytterligare myndigheter som till exempel Skattemyndigheten och Vägverket visar sig vila på en osäker rättsgrund. Barn kan nämligen enligt lag inte äga något som medför en kostnad, såsom ett fordon eller en telefon, utan att en vuxen har betalningsansvaret för detta. På detta område menar myndigheterna att man avvaktar en rättslig prövning. Till dess fortsätter barnen skuldsättas. Detta är om något ett område för en omfattande självsanering.
Att sitta still i ett skenande lastfartyg duger inte om myndigheterna riskerar omfattande skadeståndsansvar när människor i dess väg råkat illa ut. Jag vill därför återigen säga att för att bryta människors maktlöshet kontra myndigheternas maktfullkomlighet borde enskildas möjlighet att hävda sina rättigheter omgående stärkas. Jag yrkar bifall till reservation nr 1.