Herr talman! Jag återkommer till frågan om sorg och saknad. I utskottet skrivs det egentligen oerhört bra om sorg och saknad: När någon dödats genom en skadeståndsgrundande handling kommer dödsfallet som regel plötsligt och oväntat, inte sällan på ett våldsamt sätt. Det ligger i sakens natur att de efterlevande då drabbas av ett psykiskt lidande utöver den allmänna sorgen och saknaden av den närstående.
Även den allmänna sorgen och saknaden har ju ett värde. Dessutom måste personskadan, det psykiska lidandet, vara medicinskt påvisbart. Även om man inte kräver ett läkarutlåtande kräver man att den här personen ska sitta där och säga: Förutom att jag sörjer och saknar min anhöriga som helt onödigt har tagits ifrån mig, kan jag inte sova. Jag mår illa på morgnarna. Jag har svårt att ta mig till jobbet. Jag upplever stumhet. Jag kan inte tala med mina anhöriga. Jag är avskärmad socialt och så vidare. Det här är någonting man begär av de anhöriga. Man begär att de ska tala om precis hur de mår utöver sorg och saknad. Borde det inte kunna vara tillräckligt att bara ange att man sörjer och saknar och att man säger att min anhöriga har tagits ifrån mig alldeles för tidigt, helt i onödan? Borde man inte ha rätt till ersättning för sorg och saknad, Anneli Särnblad?