Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 5 av Moderaterna och Kristdemokraterna.
Sverige har en mer än tusen år lång historia av malmbrytning och metallframställning. Uppemot 3 000 gruvor har funnits i landet, vilket gjort Sverige till ett av Europas viktigaste gruvländer. Gruvnäringen är också Sveriges äldsta industriella verksamhet; bland annat Garpenbergsgruvan i Bergslagen kom till redan på 1200-talet. Ja, Sverige är sannerligen ett gruv- och mineralland, och det har till stor del legat till grund för det välstånd vi ser i dag.
Det moderna samhällets tekniska framsteg är helt beroende av tillgången på metaller och mineral. När vi nu debatterar mineralpolitiken tycker jag att det är viktigt att poängtera att detta är en fråga som berör oss alla. Oavsett åsikt kvarstår det faktum att vi alla, på ett eller annat sätt, tagit oss hit till kammaren i dag. Vissa har kanske åkt bil, andra tåg. Vissa kanske flög upp i går, medan andra tog tunnelbanan. Alla dessa transportmedel - och så mycket mer - kräver på ett eller annat sätt att gruvnäringen står stark. Det finns tusen andra exempel på användningsområden som jag skulle kunna ta upp, men av respekt för övriga debattörer väljer jag nog att avstå. Poängen är densamma: Varje dag påverkas vi alla av det som våra gruvbolag lyckas producera inom Sveriges gränser, och det tycker jag är viktigt att lyfta upp och vara stolt över.
Det är alldeles uppenbart att vi måste ställa om mot ett mer cirkulärt och fossilfritt samhälle, men om man ska elektrifiera allt behövs el, batterier och infrastruktur. Det är därför viktigt att ha ett helhetsperspektiv när man diskuterar viktiga framtidsfrågor som denna. En förutsättning för att kunna göra den omställningen är att vi har tillgång till metaller. Omställningen av samhället måste präglas av kostnadseffektivitet och resultatorientering, inte av dyr och kortsiktig symbolpolitik.
Det är ingen nyhet att gruvnäringen genererar en betydande mängd avfall. För Moderaternas del ligger det dock högt upp på agendan att skapa förutsättningar för ett resurseffektivt samhälle. Vi ser att det är politikens uppgift att skapa goda förutsättningar för olika aktörer att ta ansvar för sitt avfall och värna principen om att förorenaren betalar. Det är därför vi gärna vill se över möjligheterna att inkludera avfallskostnader vid prövning av en fyndighets brytvärdighet.
Nu skulle jag vilja komma in lite på tillståndsprocesser eftersom de långa väntetiderna ofta sätter käppar i hjulet för nyinvesteringar, arbetstillfällen och innovativa satsningar. Branschen står för stora exportintäkter och sysselsätter många människor, men tiderna för att få ett tillstånd är på tok för långa. Gruvnäringen har nu börjat tröttna och undrar varför regeringen inte har gjort någonting. Ett exempel är järnmalmsprojektet Kallak, som har väntat i över sex år på att få tillstånd. Gruvområdet Laver är ett annat exempel. Det är inte rimligt att detta ska vara så komplicerat och ta så ofantligt lång tid i en framstående gruvnation som Sverige.
En annan viktig aspekt som jag skulle vilja lyfta upp är att metaller och mineraler finns där de finns. Det går alltså inte att flytta en gruvverksamhet till ett mer lämpligt ställe om det skulle råka vara olägligt att bryta just där den ligger.
Enligt grundlagen är varje medborgares egendom tryggad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Att mineraler kan tas till vara och brytas samt att trygg försörjning skapas inom mineralbranschen har ansetts vara ett sådant allmänt intresse.
En rimlig utgångspunkt bör då vara att markägaren får en rimlig avkastning. I dag får markägare en mineralersättning som uppgår till 1 ½ promille av det beräknade mineralvärdet. Markägare får dock ingen som helst ersättning för förlorade intäkter från till exempel jordbruk, turism eller skogsbruk. Vi menar att det därför är viktigt att se över om och hur äganderätten i gruvnäringen bör stärkas.
Jag vill avsluta med att säga att det finns väldigt många goda exempel inom gruvnäringen som man bör ha i åtanke. Gruvnäringen har gjort mycket för svenskt välstånd, och nu finns det mycket mer att önska av politikens agerande.
(Applåder)
I detta anförande instämde Ann-Charlotte Hammar Johnsson och Lars Püss (båda M).