Hoppa till innehåll
PRESS
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: PRESS0.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja PRESS0

Utforska PRESS0 · områden, sidor och verktyg
Anförande · ärendedebatt

It-politiska frågor

Jimmy Ståhl (SD), 2016-05-19 (riksmöte 2015/16).

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar · Debatterat dokument: Betänkande 2015/16:TU19 It-politiska frågor

Fru talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation 2.

"Hallå!" eller "Det var bättre förr" sa de alltid till mig när jag började i hamnen. Men är det så?

Jag kommer ihåg när jag var 12-13 år och hade sparat min veckopeng så att jag kunde köpa en VIC 64 från Commodore. Jag hade en kassettbandspelare och fick med hjälp av nummerräknaren spela fram så att jag kunde få rätt spel. Det var häftigt. Mina kompisar hade en 128 med diskett, men det hade jag inte råd med. Men jag fick vara där av ren avund.

Ett par år senare, ungefär i moppeåldern, hade jag sparat ihop ännu mer pengar och hade råd att köpa en Amiga 500 med floppydisk som man kunde köra rätt in i datorn. Det var ruskigt häftig teknik.

Det fanns också en Atari som var konkurrent. Men mina kompisar hade en Amiga, så jag körde på samma sätt. På den tiden var det rena speldatorer. Något internet hade jag inte tillgång till.

Ungefär vid den tidpunkten som jag köpte en Amiga var min morbror Ulf snickare och egenföretagare. Han hade köpt ett jättepaket, en telefon med NMT-teknik. Den kostade 50 000 kronor. Jag förstår varför det hette biltelefon. Man orkade inte ha den med sig.

Många år senare, ungefär när jag var 19 år och hade börjat i hamnen, hade jag sparat ihop så pass mycket pengar att jag kunde köpa mig en egen telefon. Jag slapp sitta hemma och vänta på samtal eller ringa till folk som aldrig var hemma. Det var riktigt häftigt.

Lite senare, 1995-1996, hade staten en ambition om att it-tekniken skulle utvecklas och att människor skulle ha tillgång till internet. Då hade de ett skattefinansierat köp av hyrdatorer via arbetsplatsen. Jag köpte min första dator för ungefär 20 000 kronor. Jag tror att den hade ett minne på 2-4 gigabyte. Då hade man dessutom modemuppkoppling som var fruktansvärt osäkert och långsamt.

År 1998 kom sedan Jonas Birgersson med Bredbandsbolaget. Då började det hända grejer. Redan 1999 skrev Jonas kontrakt med HSB. Ungefär 350 000 hushåll hade avtal med Bredbandsbolaget. Det var ungefär 10 procent av det totala antalet flerfamiljsbostäder som fick tillgång till bra internet. Telia såg detta med förskräckelse och kontrade genast med att investera 1,4 miljarder i it-projektet.

Senare, i början av 2000-talet, startade ett företag som hette 3 som körde hårt med 3G-tekniken. Jag var lyrisk, eftersom jag älskar teknik. Jag köpte en telefon med 3G-teknik så att jag kunde titta på den jag pratade med. Man behövde inte ha den vid örat, utan man kunde se. Problemet var att jag var så tidig med tekniken att jag inte hade någon att prata med och titta på. Så jag köpte en telefon till. Det var ju jättehäftigt. Min sambo hade en, och jag hade en. Problemet var att täckningsgraden var så ruskigt dålig att när jag var i hamnen och jobbade hade jag ingen mottagning, så de var helt värdelösa. Det har blivit bra mycket bättre.

Var det bättre förr? Nej, det vill jag inte påstå. I varje fall inte inom it-industrin. Vi måste ha höga ambitioner för betaltjänster så att näringsidkare kan klara av sina affärer på nätet. Likt biltrafiken bör vi ha en nollvision. Det ska kanske inte vara just en nollvision inom it, för det blir jättefel. Det ska vara åt andra hållet, en ambitionsnivå på 100 procent. Vi kan i varje fall ha det som en vision.

Den nationella bredbandsstrategin lades fast redan 2009. Det var regeringens målsättning att 90 procent skulle ha bredband om minst 100 megabit i sekunden. Vi sverigedemokrater ser gärna att man höjer den ambitionsnivån även om det ser väldigt osäkert ut.

Jag har med mig en liten tabell från PTS som jag har tittat på. De bästa uppkopplingarna finns i Stockholmsområdet med omnejd. Sundbyberg har närmare 97 procent, och Stockholms kommun överlag har 96 procent. Även i Göteborg och Malmö ligger det på runt 88 procent. Det ligger redan vid målen. Stora delar av Norrland har hyfsat hög kapacitet.

Men vi har även skräckexempel. I till exempel Malung och Sälen är det endast 3 procent. Där har vi ett ganska stort behov av just internet för affärdikare med flera med tanke på skidindustri med mera. Det är endast 3 procent som har 100 megabit per sekund. Det finns att göra.

I detta anförande instämde Per Klarberg (SD).

Debatten

Hämtad sida: 28

28 rader

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.

Jimmy Ståhl (SD): It-politiska frågor (2016-05-19) — PRESS0