Fru talman! Vad jag kan säga i dag är att jag bekräftar den problembild som Rashid Farivar ger. Jag förstår den problematik som ligger bakom 30-dagarskonceptet. Det är orimligt att företagare, inte minst små och medelstora företagare, ska agera ekonomisk buffert i relation till större aktörer. Särskilt illa är det om större aktörer sätter detta i system. Har man stor ekonomisk omsättning i en verksamhet och kan hålla på sina pengar under lång tid betyder det ju att pengarna kan göra jobbet i den egna verksamheten i stället för i den andres verksamhet. Även ur den synvinkeln tycker jag att detta är ett problem.
Man kan också notera att små och medelstora företag har ett annat perspektiv på frågan jämfört med en del stora företag och vissa branschorganisationer, som möjligen i första hand lyssnar på de större intressena. Hela problembilden är relevant att lyfta fram.
Om detta sedan ska regleras på det sätt som var föreslaget i ett EU-direktiv, om det över huvud taget ska ske på EU-nivå eller om vi ska ordna det nationellt och hur balanspunkterna ska se ut är en del av de frågor som ska tas upp i det arbete som nu pågår på EU-nivå. Jag kan i dag inte redovisa någon särskild svensk ståndpunkt i den diskussionen, annat än att det förslag som har legat på bordet måste bearbetas.
Jag tycker också att vi ska fortsätta en diskussion på nationell nivå om hur vi kan hantera detta. Jag tycker som sagt att sakfrågan är rimlig. Jag är fullt medveten om de invändningar som förts fram, både när det gäller att undvika alltför långtgående inskränkningar i avtalsfriheten och när det gäller att det finns många andra praktiska skäl som talar för dagens ordning. Men jag tycker att de synpunkter som kommer från inte minst små och medelstora företag är värda att ta på stort allvar. Vart det sedan ska leda oss under nästa mandatperiod får vi återkomma till.