Herr talman! I dag ska vi tala om Europeiska kommissionens meddelande från den 21 september 2010 om en övergripande strategi för överföring av passageraruppgifter, så kallade PNR-uppgifter, till tredjeländer.
PNR står för passenger name records och är obestyrkta uppgifter som lämnas av flygpassagerare och som samlas in av flygtrafikföretag för att dessa ska kunna göra bokningar och incheckningar. Informationen i bokningssystemen kan innehålla uppgifter om till exempel resedatum, resrutt, namn, telefonnummer, resebyrå, betalning, platsnummer och bagage. Den kan också innehålla uppgifter om till exempel matvanor.
EU har redan i dag flera avtal med tredjeländer om överföring av passageraruppgifter. EU slöt avtal med Kanada år 2005, med USA år 2007 och med Australien år 2008. Det är en stor mängd information om resenärer som samlas in och skickas vidare.
Denna insamling och analysering av PNR-uppgifter har kommit till stånd som en del i arbetet mot terrorbekämpning och grov organiserad brottslighet. Det blir allt vanligare med sådan här insamling av PNR-uppgifter och allt vanligare att man tar del av uppgifterna i det vanliga brottsförebyggande arbetet när det gäller brottsbekämpande. Allt fler länder börjar använda sig av systemet.
Därför kommer det nu förslag om en större strategi vad gäller denna överföring.
Miljöpartiet är i grunden kritiskt till att en så oerhört stor mängd information samlas in och analyseras och även överförs till tredjeländer. Insamlingen innebär stora inskränkningar i den personliga integriteten och i skyddet av privatlivet.
Den fråga vi behöver ställa oss när det gäller all sådan här övervakning och registrering i brottsbekämpningssyfte är huruvida de integritetskränkningar som görs är proportionerliga i förhållande till det eventuella brottet och huruvida det hela är effektivt. Även kostnaden bör tas i beaktande.
När det gäller PNR-uppgifter handlar det om att en väldigt stor mängd information om människor samlas in. Överföringen till tredjeländer - också tredjeländers vidareöverföring av informationen till andra länder - är problematisk.
Även om den övergripande strategin innehåller många bestämmelser om integritetsskydd och lagringstid är den samtidigt väldigt vag. Tanken är att strategin ska vara flexibel då avtal med olika länder kräver lite olika bestämmelser. Men att bara hävda att lagringstiden för PNR-uppgifterna inte får vara "längre än vad som är nödvändigt" är en ganska vag beskrivning som inte säger särskilt mycket.
Överföringen av PNR-uppgifter kan komma att bli problematisk för personer som kommer i kläm. Redan nu finns det en risk för diskriminerande racial profiling vid in- och utresor i EU i och med Schengensystemet.
Människor kan riskera att nekas inresetillstånd på väldigt vaga grunder. När det gäller avtal med ett land som till exempel USA, vars terrorbekämpning är djupt problematisk ur ett människorättsperspektiv, är det inte osannolikt att PNR-uppgifter kan komma att missbrukas. Risken finns att en person som kanske fyller i att viss kost önskas, exempelvis koshermat, kan på grund av det bli misstänkliggjord.
Länder som EU, som sagt, redan har ingått avtal med för att säkra hanteringen av PNR-uppgifter är USA, Kanada och Australien. Inte något av dessa länder har gjort sig känt för att hantera känsliga personuppgifter vare sig på ett säkert sätt eller på ett sådant sätt att uppgifterna inte behandlas på otillåtet vis. De som lämnar ifrån sig personuppgifter som kommer till dessa länders myndigheter har tvärtom skäl att tro att allt det som länderna får reda på om dem kommer att spridas, återanvändas och bearbetas. Detta är så klart skrämmande.
Sverige borde såväl inom EU som i andra sammanhang verka för att personuppgifter, särskilt känsliga personuppgifter, hanteras i väsentligt lägre grad än som sker i dag. Miljöpartiets inställning är därför att när sådan behandling väl kan ske ska det vara med fullgott skydd. Jag kan inte se att så är fallet i det nu aktuella ärendet. Därför yrkar jag bifall till motivreservationen från Miljöpartiet och Vänsterpartiet.