Fru talman! Märtha Gårdestig och jag kan säkert
dela den oro som finns i hela f.d. Jugoslavien
inklusive Kosovo. Det var en av bakgrunderna till
att kosovoalbanerna från hösten 1991 fram till
sommaren 1992 faktiskt fick ett temporärt skydd
här utan att det formaliserades. Vid den tidpunkten
varnade jag och även andra representanter för
regeringen för att situationen var osäker. Då var det
väldigt få människor som stödde mig och andra i
den oron. Tvärtom blev det en diskussion om att det
kom alltför många och att det bara var charterresor,
osv.
FN:s flyktingkommissarie sade i juli 1992 att man
för sin del inte motsatte sig att personer sändes
tillbaka till Kosovo, under förutsättning att en
ordentlig rättslig process hade skett och saken hade
blivit prövad. Det är precis vad som sker nu. Det
betyder att en del personer får stanna här i Sverige
av politiska men också humanitära skäl. Samtidigt
får merparten avslag på sina ansökningar.
Av de 60 000 asylsökande som vi maximalt har haft
från Kosovo har ungefär hälften gett sig av från
Sverige efter att ha fått avslag på sina
asylansökningar men också frivilligt, dvs. att de har
tagit tillbaka sina asylansökningar och bett att få
återvända hem. Men oron finns där, vilket betyder
att man måste vara mycket vaksam över
situationen. Jag vet att våra myndigheter, från dag
till dag håller sig underrättade om situationen nere
i Kosovo, liksom jag själv gör.