Herr talman! Det som Marianne Andersson pekar
på är ett problem för många människor. Samtidigt är
det en trygghet att få bosätta sig där man mest känner
sig hemma, nämligen bland sina landsmän. Där talas
samma språk, man har samma kultur och där kan man
stärka sig själv i sin egen identitet.
Samtidigt innebär detta att mötet mellan männi-
skor - mellan svenskar och människor från andra
länder - försvåras. Det är jag fullt medveten om. Vi
måste alltså öka våra insatser i syfte att ge människor
större förutsättningar att välja ett boende utifrån vad
som långsiktigt är bäst för dem själva och för deras
barn. Det kan ofta vara i andra områden. Samtidigt får
man ha respekt för de svårigheter som människor kan
ha om de känner sig utlämnande och inte har någon
kontakt med de människor som man normalt känner
samhörighet med. Detta är ett mänskligt bekymmer,
men också ett samhälleligt bekymmer. Men vi skall
anstränga oss till det yttersta.