Herr talman! Först vill jag säga att jag har samma
uppfattning som Tuve Skånberg, det kändes enande.
Däri ligger kanske också svaret på hans fråga. Tuve
Skånberg och jag tillhör en generation vuxna som har
fostraransvar gentemot våra barn och andra ungdomar
som finns i vår närhet.
Vi i vår generation har på något sätt tagit hela
denna fruktansvärda förintelse som någonting som för
evigt är inbränt i våra medvetanden och som liksom
inte går att sudda ut. Jag tror inte att vi har pratat om
det tillräckligt mycket. Vi har inte fört kunskapen
vidare. Kort sagt har vi missat en del av den uppgift
som vi har som vuxna gentemot barn och ungdomar.
Skolan har också ett ansvar, men föräldrar och vuxna
har i samverkan med skolan det största ansvaret. Däri
ligger svaret på frågan.
Som jag sade i mina tal för två dagar sedan måste
vi ständigt berätta och komma tillbaka till det som
hände. Vi får inte låta glömskan svepa in i ett töcken.