Fru talman! Att jag nämnde Martin Ådahl vid namn var för att jag ville citera vad han sa i Dagens industri. Jag skulle själv föredra att bli citerad med namn i stället för exempelvis "42-åringen" eller något sådant. Det hade säkert varit sämre.
Man behöver inte vara marxist för att försöka sätta in det som sker i en allmän privatiseringsstrategi som pågår över stora delar av västvärlden, även om det kanske hjälper. Jag konstaterar bara att det på många områden finns en vilja från arbetsgivarorganisationer och kapitalägarorganisationer att de offentliga medel som ändå samlas in för att samhället anser att en uppgift behöver göras, till exempel arbetsförmedling eller hjälp till arbetssökande, i stället för att gå genom organisationer som har det allmännas intresse för ögonen ska pumpas in i privata bolag. Det är inte en slump att detta är något som till exempel Almega länge har drivit på. Centerpartiet har agerat som Almegas politiska representant i Sveriges riksdag. Jag försöker sätta in detta i ett lite bredare perspektiv.
Det som vi kan komma tillbaka till är den märkliga chock som Martin Ådahl verkar ha drabbats av genom att se resultaten av sin politik börja vecklas ut. Hur hade Centerpartiet och representanten Ådahl tänkt sig att det skulle gå till att göra privatiseringen utan att påverka Arbetsförmedlingens anställda och Arbetsförmedlingens kontor? Vad var det för utveckling man hade tänkt sig skulle ske? Det vore intressant att höra.