Fru talman! Vi i Sverige bygger alldeles för lite bostäder. Det tror jag att vi alla i denna kammare är överens om. Framför allt bygger vi alldeles för lite småhus. Vi bygger i genomsnitt under 10 000 småhus per år, och det är alldeles för lite i förhållande till det behov som finns.
Boverket gör prognosen att det under 2020-2029 behöver byggas runt 600 000 bostäder. För att vara lite mer tydlig är det alltså 60 000 bostäder varje år. Vi kan konstatera att vi inte kom upp till den siffran förra året. Prognoserna för 2021 visar att vi nog inte gör det detta år heller. Det betyder att vi nästkommande år alltså behöver bygga betydligt fler bostäder än 60 000 för att klara av målet om 600 000 bostäder mellan 2020 och 2029.
Denna bild ska man ha med sig samtidigt som man ser att priserna på bostäder nu skenar i höjden. Det påvisar att varken vi som riksdag eller regeringen har mäktat med att göra de förändringar som behövs för att möta de behov som finns.
Vilka behov finns då? Att få ned handläggningstiderna är ett av de behov som finns. Att minska sakägarkretsen skulle behövas. Att bygglovsbefria fler åtgärder skulle behövas. Ingen av dessa åtgärder orkar vi göra tillräckligt mycket av för att kunna bygga de bostäder som behövs.
Skenande priser och långa köer till hyresrätter är klara och tydliga bevis på vårt misslyckande. Jag kan tycka att det är anmärkningsvärt att vi som nation inte kommer upp i de nivåer av bostadsbyggande som behövs utan att vi år efter år ligger efter. Men man kan ställa sig frågan: Vem är det som tar ut riktningen för antalet bostäder per år? Jag kan konstatera att det inte är riksdagen, för vi sätter inte upp något nationellt mål för antalet bostäder som ska byggas i Sverige. Inte heller är det regeringen, för den sätter inte heller upp ett nationellt mål för antalet bostäder som byggs på ett år.
Att inte ha ett mål innebär bekvämlighet, det vill säga man behöver inte utvärdera något mål. Inte heller behöver man göra insatser för att möta målet eftersom man faktiskt inte har satt något sådant. Det är ganska vanligt i kommunerna att man sätter upp ett mål, jobbar mot det målet och utvärderar och gör åtgärder för att nå det. Men på nationell nivå finns inte uppfattningen att mål är bra att styra mot.
Min uppfattning är att även om kommunerna har planmonopol måste man på nationell nivå sätta upp ett mål och stimulera kommunerna att göra åtgärder som styr mot målet.
Något av det viktigaste för att kunna öka bostadsbyggandet är att vidta åtgärder som ökar utbudet av byggbar mark. Som bieffekt av ett utökat utbud av sådan mark reducerar man kostnaderna för byggandet och främjar mångfald av bostäder med olika typer av upplåtelseformer.
Det skulle alltså inte behöva bli så att småhusbyggandet alltid kommer sist i prioriteringsordningen när kommuner gör planer under ett år. Man skulle kunna klara av att planera mer och också kunna bygga mer och bygga en mångfald av bostäder. En åtgärd för att åstadkomma detta skulle kunna vara att införa en möjlighet för kommunerna att överplanera för bostäder.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Planering och byggande
Det behövs åtgärder som tydliggör behoven inom kommunernas planberedskap. Detta skulle låta sig göras genom att länsstyrelsen får i uppdrag att kartlägga kommunernas planberedskap för antalet lägenheter och upplåtelseformer. En sådan kartläggning kan synliggöra hur väl beredskapen står sig i relation till det planerade bostadsbyggandet i kommunen och till, i så fall, ett nationellt mål för antalet bostäder som behövs i den regionen.
Kartläggningen av den byggbara marken bör enligt min mening redovisas i ett register som är tillgängligt för allmänheten. Detta kombinerat med en planeringsstimulans till kommunerna ger kommunerna ett incitament att överplanera, och möjligheten att öka bostadsbyggandet ökar radikalt. Vi vet av erfarenhet att småhusområden ofta står längst ned på prioriteringslistan när kommunerna planerar. Med en planeringsstimulans skulle möjligheten till planläggning av småhusområden öka radikalt.
Trädgårdsstäder var ett koncept som växte fram i städer under 1900-talets början för att bekämpa den svåra bostadsbrist som rådde. Målgruppen var arbetarklassen, som för en överkomlig kostnad kunde bygga sig en bostad och äga den bostaden. De småhus som uppfördes kom sedan att associeras med social hållbarhet och goda uppväxtvillkor för barn. Så kan det fortfarande vara, och jag kan lägga till att med rätt metoder kan man bygga trädgårdsstäder till rimliga priser så att en vanlig barnfamilj på 2000-talet kan få samma möjligheter som en barnfamilj vid 1900-talets början.
Det är väl en rimlig önskan att barnfamiljers möjlighet till eget ägande, trygghet och frihet inte ska ha minskat de senaste 100 åren?
Vi anser att staten bör vara en aktiv part för att främja framväxten av nya trädgårdsstäder på platser som rimligen kan knytas till fungerande infrastrukturstråk. Ett första steg är en översyn av PBL för att möjliggöra tidsbegränsade undantag eller andra avvikelser från bestämmelser som står i vägen för bostadsbyggande. Det kan exempelvis handla om undantag från kraven om allmänna intressen, utformnings- och egenskapskrav för byggnadsverk, detaljplanekravet och reglerna för bygglov.
Jag menar att vi måste våga för att vinna. Våga måste vi göra i riksdagen, och våga måste även regeringen göra. Vi måste börja försöka planera trädgårdsstäder, aktivera en planbonus och låta kommuner göra fler undantag för att bostadsbyggandet ska öka.
Därmed yrkar jag bifall till reservation nummer 10.