Fru talman! Jag sa i mitt anförande att bostadspolitiken i Sverige präglas av avsaknaden av bostäder och avsaknaden av politik.
Ministern säger att det byggs många hyresrätter och att fler ska byggas, men om de hyresrätter som byggs har hyror som i vissa fall är 50 procent högre än nuvarande hyror kommer de inte att hjälpa de människor som jag nämnde. De kommer inte att hjälpa de låginkomsttagare eller pensionärer som räknar kronor och ören för att kunna klara sitt liv. De hjälper alltså inte.
Frågan är vad ministern kan göra konkret för att de människor som jag nämnde - pensionärer, nyanlända och kvinnor som lever i destruktiva förhållanden - ska få någonstans att bo, med den reform som man hotar med att genomföra? Detta är något som jag vet att Miljöpartiet har varit emot. Inför det förra valet gick man ut och sa att man inte skulle genomföra det.
Jag vill gärna veta: Vad är det som har ändrats? Vad är det som gör att man vill genomföra en politik som man vet, utan tvekan, kommer att få förödande konsekvenser? Hemlösheten kommer att öka, och fler kvinnor kommer att hamna i situationer där de inte kan flytta, bli självständiga eller bo i en egen lägenhet därför att de inte kommer att ha råd med de nya lägenheter som ska byggas.
Frågan är, med tanke på att ministern också är ansvarig för jämställdhet och integrationsfrågor: Vi ser att segregationen ökar. I takt med de ökande klassklyftorna ser vi att också bostadssegregationen har ökat mycket. Olika grupper lever åtskilda i olika bostadsområden. Skillnaderna mellan områdena är ofta mycket stora vad gäller både inkomst, utbildningsnivå, hälsa och förväntad livslängd. Hur kommer reformen med marknadshyror att hjälpa oss att bli av med den segregation som vi ser i dag?