Fru talman! Vi lever i en märklig tid. Det har konstaterats många gånger de senaste veckorna från den här talarstolen. Och visst är det sant. Den smitta som nu greppar omkring sig i vårt samhälle tränger in i vårt vardagsliv och tar ifrån en del av oss våra nära och kära i verklig mening. Det är en utmaning.
Visst handlar det om smittskydd, om arbetskläder, om forskning efter vaccin och om att undvika att komma varandra alldeles för nära rent fysiskt. Men det handlar faktiskt också om något djupare. Den tid vi lever i ställer frågor till oss som kommer att kräva svar.
Varför var det så viktigt att privatisera vården och låta patienter med privata sjukvårdsförsäkringar gå före i kön?
Varför skulle apoteken privatiseras, och varför skulle egentligen hela vår medicinska beredskap riskeras i en slimmad marknadsekonomis namn?
Ytterst är det de här fundamentala frågorna som vi ställer oss: Vad betyder det att vara människa? Vad innebär det att värna om sin nästa? Vad står vår samhällsgemenskap egentligen för? Vad betyder egentligen solidaritet?
Det syns nu i praktiken vad som är viktigast och hur felbyggt mycket är. Samhällsviktiga yrken visade sig vara barnskötare och sjuksköterskor, inte pr-konsulter och styrelseproffs. Hundratals vårdplatser togs fram i Stockholm utan att en enda konsult betalades. När det väl gällde rasade högerpolitiken som ett korthus. Alla slutade visst att prata om privatiseringar, och nu ropar alla på ett större gemensamt ansvar. Affärer ordnar hemkörning. Frivilliga ansluter sig till sjukvården. Lappar sätts upp i trappuppgångar med erbjudanden om att hjälpa till att gå och handla. Man ringer släktingar man knappt visste fanns.
Behåll den tanken en stund. Tänk om vi byggde ett samhälle där det fungerade så att de som kan arbeta hjälpte de som inte kan arbeta just nu. Hur annorlunda skulle det inte kunna vara om vi lät behoven styra och var och en bidrog efter förmåga?
Plötsligt är det uppenbart. Vi kan alla bli sjuka. Därför måste sjukvården fungera för alla. Vem som helst kan mista sin inkomst för att man blir sjuk, och därför behöver vi en bra sjukförsäkring som gör att vi klarar oss ändå. När det som nu händer blåst förbi behöver vi minnas känslan av otrygghet och vad den gör med oss människor.
Vi behöver se till att de som är sjuka får rätt till ersättning och verklig rehabilitering. För den som blir sjuk utan rätt till ersättning blir det inte bättre till sommaren, utan där måste politiken gripa in och garantera trygghet även för dem. För att det ska hålla måste någon förstås betala. Det får alla göra, men mest de som har råd. Låga skatter och utdelning för förmögna får aldrig gå före gemensam trygghet.
Fru talman! Det är självklart för de flesta av oss nu att hjälpas åt. Men det är precis tvärtemot hur det så länge har varit. Vår gemensamma välfärd har rustats ned. Vården har fått mindre pengar. Skolor och äldreboenden har privatiserats, och skillnaderna har ökat. Pengar som vi har betalat in har inte gått till fler sjuksköterskor eller läkare utan har i stället hamnat hos dem som ägt bara för att de har ägt.
Bilden av Sverige som ett land med starka och robusta välfärdssystem kanske lever kvar, men i realiteten har vi halkat efter. Vid en jämförelse med övriga europeiska länder av de samlade offentliga transfereringarna, alltså sjukförsäkringen, a-kassan och ekonomiskt bistånd i förhållande till bnp, kommer Sverige på 18:e plats. Det är ett resultat av aktiva politiska beslut.
Fru talman! Den borgerliga regering som styrde Sverige mellan 2006 och 2014 försämrade sjukförsäkringen drastiskt. Försämringarna motiverades med att man ville minska bidragsberoendet och minska det så kallade utanförskapet. År 2008 genomförde regeringen en sjukförsäkringsreform som bland annat innebar att en så kallad rehabiliteringskedja med fasta tidsgränser för när arbetsförmågan skulle prövas infördes. Dessutom infördes en bortre tidsgräns i sjukförsäkringen, den så kallade stupstocken. Totalt utförsäkrades 100 000 personer, och läkare slog larm om att svårt sjuka inte fick sjukpenning.
Tyvärr har nuvarande regering varit ovillig att ta flera betydande steg för att förändra detta. Rehabiliteringskedjan är kvar, och regeringens styrning av Försäkringskassan med kvantitativa mål har fått svåra konsekvenser för människor.
Men kanske kan det komma något gott ur den svåra tid som råder nu. Kanske inser fler än Vänsterpartiet värdet av rimliga ersättningsnivåer och stöd vid inkomstbortfall. Karensdagen har nu delvis slopats, och det borde vara allas uppfattning att detta också sedan ska permanentas.
Varför är vi där vi är? Det är vi på grund av aktiva politiska beslut och för att tanken på ett samhällsbygge för de många och inte bara de på toppen har tappat mark. Ibland tycks det som att solidariteten helt har satts på undantag, men det behöver faktiskt inte vara så. Det går att göra skillnad. Vänsterpartiet har i det betänkande kammaren i dag diskuterar lämnat en rad förslag som skulle kunna vända en stor del av utvecklingen och skulle bidra till att återupprätta en sjukförsäkring som faktiskt bidrar till att ersätta människors inkomstbortfall och rätta till en del av det som gjorts orätt.
Jag står bakom samtliga våra reservationer men yrkar för tids vinnande bifall enbart till reservation 3.