Fru talman! All politik handlar om förtroende, och kanske kräver klimatpolitiken mer förtroende än något annat politikområde. Det krävs stort förtroende från medborgarna, som ju ska genomföra utsläppsminskningarna av kolidioxid och andra klimatgaser som är nödvändiga för att vi ska nå våra klimatmål, för den regering som företräder medborgarna och ska stå för klimatpolitiken på nationell och internationell nivå. Om medborgarna saknar förtroende för att de har regering och riksdag med sig i att föra en aktiv och ambitiös klimatpolitik kommer självklart viljan att själv ta ansvar och minska sina utsläpp att minska kraftigt.
Klimatpolitiken handlar i allra högsta grad om förtroende mellan länder. En av de viktigaste orsakerna till att klimattoppmötet i Köpenhamn inte klarade av att leverera de beslut som var nödvändiga var att förtroendet mellan länderna, främst mellan de fattiga och de rika, inte fanns, inte var tillräckligt. Om de fattiga länderna inte känner ett förtroende för att de rika länderna är beredda att minska sina utsläpp ser det väldigt mörkt ut inför de kommande klimatförhandlingarna i Mexiko i december.
Genom en aktiv klimatpolitik under de senaste två decennierna, som till stor del har grundats på Miljöpartiets förslag och politik, bedöms Sverige, som vi hört, kunna minska sina utsläpp av växthusgaser med uppåt 12 procent. Det aktiva klimatarbete som bedrivits från regeringens och riksdagens sida har gett Sverige en mycket framträdande roll i de internationella klimatförhandlingarna och ett rykte av att ta ansvar för att minska våra utsläpp till hållbara nivåer.
Genom det förtroende som Sverige har byggt upp under lång tid har tidigare regeringar kunnat spela en helt avgörande roll både i Riokonferensen 1992, där grunden för den klimatpolitik som vi nu bedriver slogs fast, och i arbetet med att förhandla fram Kyotoprotokollet, som är det enda fungerande avtalet på internationell nivå om att vi ska minska utsläppen av växthusgaser. Den tidigare regeringen var helt avgörande i sina försök att få ihop tillräckligt antal länder för att Kyotoprotokollet skulle kunna ratificeras och träda i kraft trots att USA svek i det fallet.
Fru talman! Nu är vi i den obekväma situationen att vi har en borgerlig regering som redan har ett ganska krassligt klimatrykte och som har makten över om Sverige ska klara de miljömål och klimatmål som vi tagit på oss eller om Sverige tvärtom ska göra ett magplask i klimatfrågan och fullständigt utarma vårt klimatförtroende internationellt.
Om regeringen väljer att sälja utsläppsrätterna kommer Sverige, som Riksrevisionen pekar på, i ett slag att gå från att vara klimatföredöme till att vara klimatbov i världens ögon. Anledningen till det är självklart att om man säljer utsläppsrätterna kommer det att leda till att utsläppen ökar i andra länder. Därigenom omintetgörs effekten av det stora arbete som lagts ned i Sverige för att minska utsläppen. Det är ett arbete som har bedrivits på nationell nivå från tidigare regeringar och riksdagsledamöter och från kommunerna som har varit väldigt aktiva i att minska sina utsläpp. Det är ett arbete som har bedrivits från företagens sida. Man har känt att man har haft motivationen att minska utsläppen och bidra till en hållbar framtid i klimathänseende. Inte minst har ett stort arbete lagts ned av alla de miljoner individer runt om i Sverige som varje dag fattar beslut som påverkar om utsläppen ska öka eller minska i Sverige.
I fråga om de utsläppsrätter som vi debatterar i dag är det inga små mängder vi pratar om. Enligt Riksrevisionen är det en mängd som motsvarar ungefär alla utsläpp från privatbilismen i Sverige. Om regeringen fattar fel beslut i den här frågan är det ödesdigert för det svenska klimatanseendet.
Problemet är att regeringsföreträdarna väljer att inte ge något svar i frågan. Medborgarna vet inte vad regeringen kommer att göra. En sådan osäkerhet i hur regeringen ska hantera utsläppsrätterna - så länge den kvarstår - kommer att lägga en kall hand över klimatpolitiken och över alla de miljoner beslut som fattas varje dag och som i slutändan avgör om vi ökar eller minskar våra utsläpp. Det är djupt problematiskt.
För oss på den rödgröna sidan är den enda rimliga slutsatsen att Sverige måste annullera de överskjutande utsläppsrätterna. Vi är tydliga i vår reservation med att det är den väg vi vill gå. Genom att annullera utsläppsrätterna garanterar vi helt säkert att de inte kommer att användas av andra länder och att man därigenom inte ökar utsläppen igen. Det är ett budskap som behöver komma till alla de människor, företag och offentliga organisationer, kommuner och landsting som ska fatta beslut som varje dag påverkar klimatfrågan.
Det är värt att notera i det här fallet att andra länder redan tagit det steget. Storbritanniens regering har fattat beslut om att man antingen ska annullera utsläppsrätterna eller behålla dem. Man ska inte sälja dem.
Min fråga till regeringsföreträdarna som finns här i salen är varför den svenska regeringen inte kan ge ett liknande besked. Vad är det som håller regeringen tillbaka? Man frestas att tro att det kanske finns motstående intressen inom regeringen. Man har några intressen som framför allt ser de finansiella värdena av utsläppsrätterna, medan andra kanske mer ser de klimatmässiga. Det vore väldigt bra att få ett besked i den frågan. Vad är det som håller regeringen tillbaka?
Som jag har varit inne på handlar klimatpolitiken mycket om förtroende. I den här frågan behöver medborgarna besked för att kunna känna det förtroendet att de har sin regering och riksdag med sig i att fatta de många miljö- och klimatbeslut som behöver fattas. I det här fallet är det regeringens klimatförtroende, som redan är svårt skadat av regeringens misslyckanden i Köpenhamn vid det internationella toppmötet om EU:s klimatpolitik, som nu fullständigt står på spel. Det är i den här frågan som mycket av klimatbokslutet för regeringen kommer att avgöras. Därför är det viktigt att vi inför valet i höst får ett besked om regeringen har några klimatambitioner eller om man tänker släppa dem helt och hållet.
Fru talman! Med det yrkar jag bifall till den gemensamma reservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.