Herr talman! Sverige är ju en väl utbyggd välfärdsstat. Det ger oss goda möjligheter att ge trygghet för människor och omfördela över livet och stötta alla i samhället så att de får en god och likvärdig chans att skaffa sig en utbildning och bygga sig ett liv. Vi har också resurser och möjligheter att stötta dem som har sämre förutsättningar.
Vill man ha ett sådant samhälle måste man ta in relativt omfattande skatteintäkter. I Sverige har skattesystemet vilat på rätt höga inkomstskatter. Vi betalar ganska mycket skatt på bolagsvinster och kapitalvinster. Vi har en relativt hög moms. Vi har haft relativt höga arbetsgivaravgifter och tämligen höga miljöskatter. Skatterna är alltså höga på de flesta områden.
Under den socialdemokratiska perioden sänktes inkomstskatterna med 70 miljarder - eller om det var 75 miljarder - via kompensation för egenavgifterna. Man tog också bort arvs- och gåvoskatten. Man började alltså strukturera om skattesystemet.
Vi har gått vidare i samma riktning. Skatten för låg- och medelinkomsttagare är väsentligt lägre i dag. Vi har tagit bort förmögenhetsskatten och sänkt bolagsskatten. Vi har infört ett antal olika lättnader som gör att vi beskattar vinster, investeringar och företag mindre i dag.
Samtidigt har vi kunnat bevara en väldigt omfattande välfärdsstat. Vi har fortfarande bland de högsta sociala utgifterna av industriländerna. Vi satsar mer på utbildning än de flesta jämförbara länder. Vi har ökat resurserna till vård och omsorg. Och det är fler som i dag läser vid högskolan än tidigare.
Det beror på att vi har ett antal tunga skattebaser som ger stora skatteintäkter och som är bevarade. Det handlar om sociala avgifter som är en av de största skattebaserna. Det handlar också om momsen som är en av de största och mest centrala skattebaserna.
Vad är poängen med detta? Jo, vi har lättat beskattningen på de områden som har störst samhällsekonomiska kostnader. Vi vet från den omfattande forskningen att bolagsskatt, skatt på kapitalvinster och inkomstskatter framför allt för låg- och medelinkomsttagare har stora negativa effekter på ekonomins funktionssätt. Det har OECD och andra organisationer vid upprepade tillfällen undersökt.
Vår inriktning är alltså att bredda och behålla skattebaser som är mindre skadliga för ekonomin - som sociala avgifter och moms - och samtidigt lätta på de skatter som har störst negativ effekt på vår kapitalstock och på hur många som vill arbeta. Det är en väldigt klok och logisk politik.
Sverige är ett land som står inför stora utmaningar i termer av demografi och ökade krav på kvalitet i vård och omsorg. Vi har förmodligen bland världens bästa omsorg, men det finns alltid växande krav på en ännu bättre omsorg.
Samtidigt lever vi i en alltmer brutal internationell konkurrens, och det finns ingenting som tyder på att den kommer att avta, tvärtom.
Vad ska man då göra? Den enda lösningen på ekvationen att klara tillväxtutgifter, konkurrenskraft och arbetslinjen är att så många som möjligt är på arbetsmarknaden och jobbar. Sverige har både under krisen och tidigare varit mer framgångsrikt med att säkra att ha människor på arbetsmarknaden.
Vi gör breda satsningar i termer av välfärd på skola och för att människor ska ha en trygghet och också för att stötta dem som har sämre förutsättningar. Det är få länder som lägger så stora resurser på arbetsförmedling, på praktikplatser, på lönesubventioner, på utbildningar och på direkt subventionerade jobb för att aktivera människor.
Den här samlade politiken har som mål att upprätthålla full sysselsättning och säkra en konkurrenskraftig ekonomi där vi klarar både tillväxt och sammanhållning. Det har vi lyckats framgångsrikt med.