Fru talman! Sverige har genom Finansdepartementets agerande tagit initiativ till en diskussion i den nordisk-baltiska kretsen och i EU-kretsen till att eventuellt ge bilaterala stödlån till Ukraina.
Man ska komma ihåg att bakgrunden till detta är att vi har ett tjockt lager av sedimenta problem som täcker den ukrainska ekonomin. Det är den tidigare sovjetdelen av det gamla sovjetiska systemet som har utvecklats sämst efter det att systemet bröts upp. Man ligger i praktiken på ungefär samma bnp per capita som man gjorde när systemet föll samman.
Gamla sovjetiska strukturer i ekonomin ligger kvar. Man har inte lyckats öppna sig mot omvärlden. Man har inte infört den form av marknadsekonomi som vi ser i de forna sovjetstaterna som Östtyskland, Polen eller för den delen Bulgarien. Man har en föråldrad och gammalmodig industristruktur i det gamla Donetskområdet både inom kol- och stålindustri. Det är en produktion som i realiteten inte är bärkraftig på världsmarknaden av sig själv utan som har varit en integrerad del av det gamla sovjetsystemet.
Landet är också ett av de mest korrumperade som vi har, kanske till och med i global mening, vilket i sig normalt sett bidrar till att fördjupa de ekonomiska problemen. Ovanpå denna långa period av besvärlig och låg ekonomisk tillväxt gick man för ett och ett halvt eller två år sedan in i vad som får beskrivas som en konkurrenskraftschock. Mycket kraftiga löneökningar i den inhemska ekonomin ledde till betydande bytesbalansunderskott. Lönerna steg enskilda år med 15 procent. Det ledde till ett bytesbalansunderskott på över 9 procent när man helt enkelt inte var konkurrenskraftig längre i det man sålde. Inflationen gick upp; den var över 8 procent. Nu har man landat i ett budgetunderskott på 8,5 procent.
Detta är en traditionell betalningsbalanskris av den typ som Sverige genomgick i början av 90-talet och som många länder därefter har prövat på. Den svåraste delen av en betalningsbalanskris är alltid att återställa konkurrenskraften. Det är därför man får diskussionerna om vart lönerna tar vägen. Den är annorlunda i Ukraina eftersom de har en flytande valuta. Den har nu deprecierat med i storleksordningen 40 procent. Den typ av diskussion som man fick till exempel i Irland om lönesänkningar är inte på samma sätt aktuell.
Nu ska man komma ihåg att en 40-procentig depreciering av valutan leder till att importpriserna stiger kraftigt och att befolkningen i stället den vägen drabbas av en kraftig försämring av sin konsumtion.
Det avgörande problemet i IMF-programmet nu är alltså inte i första hand budgetunderskotten eller konkurrenskraftsdelen. Konkurrenskraften är återställd av devalveringen, och budgetunderskotten börjar man komma i närheten av att åtminstone . de revideras hela tiden upp så man ska vara försiktig med vad man säger här.
Det avgörande problemet är att Ukraina har varit väldigt beroende av rysk gas. Den ryska gasen har man köpt till extremt subventionerade priser. Sedan har den till stor del också återhandlats i ekonomin; det är det som har varit grunden för hela korruptionsekonomin och de oligarkmiljarder som har byggts upp där. Det är själva roten till korruptionen.
Vad man menar när man talar om den sociala dimensionen i IMF-programmen är att gradvis höja gaspriserna och sedan kompensera de 25-30 procenten fattigaste i befolkningen för de höjda gaspriserna.
Det går inte att komma ifrån beroendet av Ryssland eller för delen korruptionen med mindre än att man har gaspriser som är marknadsmässiga. Det är grundproblemet här. För det måste man kompensera dem med sämst ekonomisk utveckling.