Fru talman! Låt mig försöka redovisa de överväganden som har funnits i Sverige och de andra nordiska länderna om ett eventuellt bilateralt stöd till Ukraina lite tydligare.
IMF-programmet är omfattande. Den första delen av det, som behövde utbetalas relativt akut därför att landet helt enkelt hade helt slut på pengar, ska i huvudsak täcka gasskulder, alltså betydande skulder till Ryssland. I de förhandlingarna reste Ryssland också krav som Ukraina har avvisat och som även världssamfundet har avvisat med hänvisning till de avtal som slöts och de tillgångar som fanns när Ryssland delades. Ukrainas motargument var att man i sådana fall skulle göra en balansräkning för hela det förloppet.
Ryssland har ställt helt orimliga krav. De har också avvisats. Och man får intrycket att Ryssland själva inte har tagit de kraven riktigt på allvar. Vad som är riktiga krav är de lån som finns för att betala gas, visserligen till för höga priser enligt Ukraina. Den faktorn har lett till en komplikation i att göra bilaterala lån från de nordiska länderna. Vi har nog gemensamt ansett att våra skattebetalares pengar inte bör användas till att i huvudsak betala ryska gasbolag.
Det finns också ett annat bekymmer. Det rör den historia Ukraina har. Ukraina är det land som kanske har misskött sina IMF-program mest, åtminstone i det tidigare Central- och Östeuropa. Det har helt enkelt inte fungerat därför att pengarna inte har kommit dit de ska i kombination med den korruption de har haft och att de helt enkelt inte har uppfyllt villkoren. Det finns alltså en väldig oro över att landet inte förmår leverera.
Att ställa ut lån på skattebetalarnas pengar ska vi naturligtvis vara extremt försiktiga med, av det enkla skälet att det är skattebetalarnas pengar men också av det skälet att om vi förlorar den typen av pengar kommer det att bli mycket svårare att i framtiden göra liknande bilaterala program. Därför har vi tyckt att det är väldigt centralt att den typen av lån ska ges när man är relativt säker på att få tillbaka pengarna och på att programmen de facto ska fungera, vilket de andra nordiska länderna starkt har understrukit. Sverige, Norge, Danmark och Finland, eller i varje fall Sverige, Norge och Danmark har därför valt att i stället för IMF-lån understryka att man höjer sitt bistånd - bistånd är pengar som man ger bort och som man inte får tillbaka.
Det finns en del tecken på att den nuvarande ukrainska regeringen ändå arbetar med att fullfölja programmen i kanske något större utsträckning än man tidigare har gjort.
Både Valter Mutt och Annika Lillemets har varit inne på den besvärliga situation som råder där. Den skapar också väldig osäkerhet om IMF-programmen och fullföljandet av dem. Det har alltså lett till att de nordiska länderna i samband med IMF-vårmötet enades om biståndsspåret som huvudväg. Kanske återkommer vi någon gång under hösten till en förnyad diskussion om genomförandet i Ukraina har fungerat och att det då skulle kunna vara möjligt med ett svenskt bilateralt lån.
Det ligger mycket i det som Annika Lillemets och Valter Mutt säger om vilken typ av ingångsvärden Sverige kan ha i en sådan diskussion. De påminner mycket om de ingångsvärden vi hade i diskussionen med Lettland. Där var vi starkt pådrivande för att en betydande del av skattehöjningen skulle läggas på fastigheter och andra tillgångar som dels är rörliga och dels drabbar de som har det relativt bättre ställt i samhället. Man skulle absolut kunna tänka sig en diskussion om en skattefinansiering av sociala stöd som kan leda till att man snabbare kan avveckla gasberoendet.
Jag ska återkomma till Ryssland i min slutreplik. Det är nämligen många frågor som behöver hanteras här.