Fru talman! Först vill jag gärna tacka för svaret.
Jag vill berätta att jag under det senaste året har
stött på några fall där osäkerheten har varit
utomordentligt stor, inte minst hos den avvisande
myndigheten Polisen, om hur man skall förfara.
Detta är bakgrunden till frågan. Så långt som det
skrivna svaret ger besked är det ganska allmänt
hållet, och ståndpunkterna utvecklas inte särskilt
mycket.
En funktionshindrad person är, i synnerhet om
funktionshindret är omfattande, ännu mer
beroende av den miljö som omger honom eller
henne -- det kvittar var man befinner sig. Här i
Sverige har vi det välordnat med stöd, hjälp och
service på många olika sätt.
De miljöer som en avvisad funktionshindrad
person kommer tillbaka till är ju ofta helt i
avsaknad av olika former av stöd. Det är ju ofta
fråga om konfliktmiljöer, där krig och väpnade
konflikter har förstört all den infrastruktur som
eventuellt har funnits.
Därtill kommer att i en del av dessa fall har det
skett förändringar i den sociala miljön. Familjen,
vännerna och andra nära anhöriga kan ha lämnat
området. I en sådan situation saknar en människa
med också ett förhållandevis medelmåttigt
funktionshinder möjligheter att klara sig. Det är
dessa förhållanden som jag tycker borde föranleda
mer omfattande förhållningssätt och riktlinjer från
myndigheternas sida till dem som skall verkställa
avvisningarna.
Jag har i min fråga försökt att peka på en sådan
möjlighet, nämligen att slå fast att när denna
situation föreligger skall samma praxis tillämpas
som gäller för barn. Det måste finnas en personlig
anknytning på platsen för att kunna verkställa en
avvisning. Jag undrar hur statsrådet förhåller sig till
den frågeställningen.