Herr talman! För den som inte är van att lyssna på riksdagsdebatter och kanske inte heller är van att läsa betänkanden måste denna senaste debatt ha gett ett mycket märkligt intryck. Allianspartierna avstyrker nämligen en mängd förslag som kan verka väldigt bra.
Förslaget om att socialtjänsten och polisen ska samarbeta bättre och även samarbeta med skolan, liksom att det ska finnas kontaktpoliser vid varje skola samt att påföljderna för unga lagöverträdare behöver ses över avstyrks alltså. Varför det? Är det bara oppositionen som tycker att förslagen är bra? Så är det naturligtvis inte, men nu debatterar vi ett motionsbetänkande, och i ett sådant behandlas de motioner som väckts under hösten.
Att vi avstyrker dem beror på att det redan pågår arbete inom en myndighet eller att regeringen har ett pågående arbete på dessa områden. Det går att visa på punkt efter punkt, och det gör vi också i betänkandet. Därför kommer de här avstyrkandena.
Man kan tycka att det är märkligt när vi debatterar ett betänkande som handlar om unga lagöverträdare att inte vissa väldigt stora och viktiga frågor kommer upp, som till exempel glappet mellan sluten och öppen ungdomsvård, hur vi ska åtgärda att så många återfaller efter att de har varit intagna på en sluten anstalt och så vidare. Det handlar också om sådana saker som huruvida de grova misshandelsfallen har ökat och i så fall varför. Varför tar vi inte upp detta?
Jag återkommer till att det här inte är någon övergripande debatt om åtgärderna, utan ett motionsbetänkande. Då blir det väldigt märkligt om var och en ska stå och tala om det som de just har kommit på, om man gör det till en budgetdebatt eller om man använder det som ett tillfälle att i största allmänhet skälla på regeringens politik. Då blir det väldigt svårt att föra en konstruktiv debatt.
Herr talman! Jag ska villigt erkänna att jag i vissa av de frågor som tas upp i detta betänkande skulle önska att det arbete som görs av regeringen gick fortare. Det är absolut så. Jag ska ta ett par sådana exempel.
År 2005 kom ett betänkande som föreslog att sekretessbestämmelser aldrig ska få hindra en brottsbekämpande myndighet från att överlämna en uppgift till en annan brottsbekämpande myndighet. Det är ett väldigt bra förslag. I dag finns det en osäkerhet om vad som gäller. Det kan göra att man låter bli att lämna över en uppgift som man har. I värsta fall kan det få förödande konsekvenser. Det kan leda till att ett utredningsarbete inte går framåt. Därför behöver frågan få en snabb lösning. Jag är den första att önska att det arbete som nu pågår i departementet snabbas på, så att vi kan få denna lagförändring.
Ett annat exempel är att tiden mellan brott och åtal samt dom och verkställighet när det gäller unga som begår brott måste minska. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att det tar så lång tid innan ärendet hamnar hos domstolen att de som är inblandade knappt minns vad som hände eller att ungdomar som har begått brott får vänta så länge innan de hamnar inför skranket att de hinner begå nya brott. Vi har närliggande exempel på det från den senaste tiden.
Den lagförändring som genomfördes den 1 januari 2007, vilket i och för sig är ganska nära i tiden, innebär att det som man kallar skyndsamhetskravet för handläggning av ärenden som rör unga lagöverträdare har utvidgats. Det ska gå snabbare. Men när man följer utvecklingen runt om i landet kan man se att detta inte har fått genomslag överallt. När man talar med nämndemän och andra som sitter med vid domstolsförhandlingar säger de att det fortfarande tar väldigt lång tid. Därför är även det här ärendet ett sådant där jag gärna skulle vilja att översynen sattes i gång omedelbart, trots att det har gått så kort tid, så att vi kan införa det här systemet inom hela domstolsväsendet.
Ja, så här skulle jag kunna fortsätta. Jag tror att det i grunden finns en ganska stor samstämmighet om att vi hela tiden måste förtydliga olika lagar, se över hur de fungerar och göra dem ännu bättre för att vi ska få ett så rättssäkert och välfungerande system som möjligt. Vår uppgift i alliansen när det handlar om de frågor som tas upp i detta betänkande är helt enkelt att se till att arbetet skyndas på, att driva på så att det inte hamnar i långbänk. Det är en viktig uppgift för oss.
Herr talman! Jag tycker också - jag vore väl inte kristdemokrat annars - att det är viktigt att slå fast att om vi ska komma till rätta med ungdomsbrottsligheten måste vi ta hjälp av det civila samhället, framför allt av föräldrarna. Att snabbt dra in dem när ungdomarna begår brott gör faktiskt skillnad. Det visar till exempel den så kallade Kronobergsmodellen, som Helena var inne på tidigare.
Den går ut på att polisen riktar in sig på att minska olaglig försäljning av alkohol till unga och därmed också minska brottsligheten, eftersom alkohol och brott nästan alltid hänger ihop. Varje gång en person under 18 år påträffas med alkohol förverkar man den för det första direkt. Man håller förhör med den unge för att få fram bevis mot langaren. Polisen tar också kontakt med föräldrarna.
Detta har gett mycket goda resultat. Det har gjort att modellen har spridits. Den används nu på flera håll. Men den ska också utredas och utvärderas vetenskapligt, vilket är väldigt bra. Som sagt kan man dock redan nu se resultaten.
Ett annat gott exempel är Göteborg. Där träffar ungdomar som erkänt mindre brott ungdomspolis och åklagare. Föräldrarna är med. Den snabba reaktionen från rättsväsendet har också här slagit väl ut. Det finns exempel som har kallats familjerådslag och bekymringssamtal som också har den här inriktningen och där man når goda resultat. Det visar sig att även föräldrar som har en väldigt svår social situation kan vara ett gott stöd för sina barn om de i sin tur får rätt stöd och inser att deras förhållningssätt till det brott som den unge har begått kan vara avgörande för hur deras barn klarar sig i framtiden.
Sammanfattningsvis: Myndigheternas arbete är viktigt. Lagstiftningen ska ses över och förtydligas framöver. Men det är inte alltid det som är avgörande. Om vi inte lyckas engagera och dra in föräldrarna i arbetet med att motverka ungdomsbrottsligheten räcker det tyvärr inte långt. Föräldrarna är och förblir samhällets viktigaste brottsförebyggande resurs.