Herr talman! Jag delar uppfattningen att de reformer, tillsatta utredningar och uppdrag som regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har genomfört under den här mandatperioden är viktiga för att stärka brottsoffrets ställning. Jag tycker dock att vi bör gå ännu längre.
Vi vet att polis och åklagare arbetar under ett mycket hårt tryck. Grova våldsbrott och häktade mål måste prioriteras; det är både naturligt och nödvändigt. Det är naturligtvis glädjande att höra att utredningstiderna nu minskar och förbättras. Samtidigt finns dock brott som ofta drabbar kvinnor, exempelvis olaga hot, förtal, ofredande och hemfridsbrott. Det är brott där utredningarna ibland blir orimligt långa. Samtidigt har dessa brott de kortaste preskriptionstiderna.
Frågan är vad som händer när ett brott inte hinner prövas därför att rättsväsendet inte har hunnit utreda det innan preskriptionstiden löper ut. Om möjligheten till lagföring försvinner för att tiden har gått blir konsekvensen att brottsoffret går miste om möjligheten till upprättelse. Detta är inte en rimlig ordning, och det riskerar att påverka förtroendet för rättsväsendet.
Låt mig ta ett inte särskilt ovanligt exempel. En kvinna lämnar till slut en våldsam relation, men våldet upphör inte. Hennes ex skickar hotfulla meddelanden, dyker upp vid hennes bostad, kontaktar hennes arbetsgivare, skär sönder däcken på hennes bil, sprider kränkande uppgifter om henne och förtalar henne inför hennes arbetskollegor och släktingar. Hon polisanmäler varje gång.
Till slut ser polisen att det inte rör sig om enskilda händelser som uppstått ur ett vakuum; de är en del av ett mönster. Då kan en förundersökning inledas, och då sker allting mycket systematiskt. Telefoner ska säkras, meddelanden ska gås igenom, vittnen ska höras och digital bevisning ska hämtas in. Förhör ska renskrivas och åklagare ska informeras.
Samtidigt trillar häktade mål in, grova våldsbrott ska utredas, semestertider kommer, bemanningen är låg och tiden går. Innan åklagaren hinner väcka åtal preskriberas ett eller flera av brotten. Att samlingsbrottet grov kvinnofridskränkning och olaga förföljelse och så vidare har längre preskriptionstider påverkar faktiskt inte eftersom de enskilda gärningarna ändå kan preskriberas.
Varför ska den kvinna som gjort allting rätt – som anmält, medverkat i förundersökning och lämnat in bevis – förlora möjligheten till rättslig prövning därför att utredningen inte hann färdigt? Vi måste säkerställa att brottsoffer inte förlorar rätten till upprättelse på grund av omständigheter de inte själva kan påverka.
Herr talman! Preskription fyller såklart viktiga rättssäkerhetsfunktioner. Jag förespråkar inte att gamla gärningar helt plötsligt ska kunna tas upp och lagföras efter mycket lång tid, men jag menar att vi behöver göra någonting åt dagens system. Ska preskriptionsklockan faktiskt fortsätta ticka medan staten utreder brottet?
Jag vill därför ställa frågan till justitieministern om ministern är beredd att se över möjligheten att pausa åtalspreskriptionen när en aktiv förundersökning mot en identifierad misstänkt pågår.