Herr talman! Jag är utan tvekan beredd att titta på den frågan. Jag tycker att allting som så att säga kan läggas staten till last när det gäller fördröjningar i systemet är något vi har all anledning att se närmare på. Det är naturligtvis inte rimligt att det ska få konsekvenser för enskilda brottsoffer, exempelvis att ett brott över huvud taget inte kan bli föremål för rättslig prövning. I det arbetet ser jag gärna på erfarenheter från andra länder, och sedan ska det förstås också passa in i vår modell.
Hela utgångspunkten för vår del är insikten att brottsoffers upprättelse förstås bygger på en lång rad olika saker, alltifrån hur man blir bemött av rättsväsendet till att det i slutändan finns ett straff som återspeglar brottets allvar. Däremellan finns det en massa processuella frågor som så att säga ska leda från det goda bemötandet till en konsekvens eller upprättelse i form av ett straff som, som sagt, återspeglar den skada eller kränkning som den enskilde har utsatts för.
Vi ser nu på en lång rad sådana straffprocessuella frågor. Vi har tittat på preskriptionsfrågorna i särskild ordning, och vi har kommit överens om att göra det på fler områden. Jag är också verkligen öppen för att titta på ytterligare frågor – allt med utgångspunkten att brottsoffer ska bli behandlade på ett sådant sätt som man har rätt att förvänta sig i en välfungerande rättsstat. Statens felsteg, ofullkomligheter eller bristande resurser ska inte få orimliga konsekvenser för den enskilde och hans eller hennes rättssäkerhet.