Fru talman! Som alla här i salen känner till diskuterar vi trafiksäkerhet och trafikutskottets betänkande nummer 6. Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag.
Trafiksäkerhet är en fråga som engagerar, inte minst riksdagens ledamöter. Totalt är det 160 yrkanden på området, vilket talar för sig självt. Både ledamöter och, såklart, de politiska partierna men även civilsamhället och den idéburna sektorn är väldigt engagerade. Organisationer som MHF, Riksförbundet M Sverige, NTF och många andra ska ha en stor eloge för det viktiga arbete som de bedriver, också utanför politikens ramar.
Fru talman! Det går inte att diskutera trafiksäkerhet utan att nämna nollvisionen. För oss socialdemokrater är den en otroligt viktig del. Det var en socialdemokratisk regering som tog initiativ till nollvisionen 1996, och vi uppdaterade den 2016, alltså lagom till 20-årsjubileet. Förra året tog vi också fram nya etappmål för nollvisionen, som handlar om att halvera antalet omkomna i trafiken i etapper. Det är klart att varje omkommen i trafiken är en för mycket, men det behövs mål för att systematiskt kunna arbeta med den här typen av frågor. Hela arbetet med nollvisionen hade aldrig varit möjligt om det inte hade skett i bred samverkan mellan civilsamhälle och ideell sektor men också med alla myndigheter som är inblandade.
Fru talman! Jag tycker att vi i Sverige ska sträcka på ryggen när det gäller trafiksäkerhet. Vi ska sträcka på ryggen ordentligt. Förra året, precis före pandemins utbrott, vilket kanske är fel att säga, och innan vi slutade resa och träffa människor så som vi gjorde tidigare genomfördes här i Stockholm den tredje globala ministerkonferensen om trafiksäkerhet. Den resulterade i Stockholmsdeklarationen, som handlar om att vi tillsammans, globalt, ska minska dödsfallen i trafiken med 50 procent, delvis genom att införa hastighetsbegränsningar till 30 kilometer i timmen på sträckor som är utsatta för särskilda risker, både risk för dödlighet och risk för att allvarligt skada människor. Deklarationen var underlag till den resolution som FN:s generalförsamling antog i augusti, alltså i höstas.
Sveriges enträgna arbete förändrar alltså världen globalt. Det ska vi vara väldigt stolta över.
Det har sagts mycket här i debatten i dag. Jag skulle ändå vilja understryka några frågor, särskilt kanske frågan om trygghet på våra vägar. Det ska vara tryggt att röra sig i trafiken, både för trafikanter och för dem som har vägen som arbetsplats. Service- och kommunikationsfacket tog sommaren 2019 fram en rapport som hette Med fara för livet . Den visar att 91 procent av alla som jobbar på vägarbeten i Sverige oroar sig för sin säkerhet på jobbet. Det talar lite för sig självt. Men den siffran har mer än fördubblats på tio år. När samma fråga ställdes tio år tidigare kände sig inte ens hälften oroliga för sin säkerhet. Detta är orostecken som vi måste ta på allvar.
Det har ändå hänt en del. Jag är ganska stolt över det. Regeringen har tagit fram en ny arbetsmiljöstrategi som också pekar ut en nollvision i fråga om dödsolyckor på jobbet. Också förebyggandet av arbetsplatsolyckor pekas ut som ett av de mest prioriterade områdena.
Transportstyrelsen redovisade också det uppdrag som de fick under 2019 om säkerhetshöjande åtgärder vid arbete på och vid väg. Det redovisades i höstas och är nu ute på remiss. Här finns också väldigt många intressanta förslag på hur vi kan öka säkerheten för dem som jobbar vid vägen.
Vi behöver följa detta noga. Det finns nämligen saker att göra. Vi behöver ta dessa förslag på allvar och också se till att det faktiskt blir tryggare att jobba på vägarna, för ingen ska behöva dö på jobbet.
Det händer otroligt mycket. Jag har också noterat att mina kollegor har haft svårt att hålla talartiderna. Det finns så mycket som man skulle vilja prata om. Men jag ska ändå försöka avrunda.
Det är lätt att vara otålig. Jag tror att vi alla emellanåt känner att vi så gärna skulle vilja att det går fortare. Men vi måste också göra saker på ett bra och korrekt sätt.
Men det har ändå hänt väldigt mycket de senaste åren. Vi har infört etappmålet för nollvisionen, som jag tidigare nämnde. Vi har sett till att införa krav på vinterdäck på samtliga axlar på tunga fordon. Det är väldigt viktigt för trafiksäkerheten. Vi har avsatt resurser för att se till att både medborgare och trafikanter får information kring trafiksäkerhet. Väldigt mycket handlar nämligen om beteendeförändringar och att vi följer de regler och lagar som gäller i trafiken.
Vi har också infört ett förbud mot mobilanvändande i trafiken. Det är såklart väldigt viktigt. Jag tror att vi alla någon gång har sett en bil svaja på vägen eller en gående som håller på att bli överkörd för att en bilist sitter och sms:ar och kör samtidigt. Detta är alltså en jätteviktig del. Det handlar också om att vi medvetandegör för människor att detta förbud finns och att det också efterlevs.
Det uppdrag som jag nämnde om arbete vid väg berör både dem som jobbar vid vägen och trafikanter överlag.
Avslutningsvis ska vi vara stolta över Sverige. Det är många som är engagerade i trafiksäkerhetsfrågor. Det är enskilda personer som föräldrar och personalen i skolan, ideella organisationer, företag och inte minst fordonsindustrin. Men det är också myndigheter och politiker.
Förra året avled 190 personer i trafiken, och det är 190 personer för många. Jag är väldigt glad över att vi är överens om att det är 190 personer för många. Jag tror att vi måste fortsätta att se till att anpassa infrastrukturen och att fortsätta att vidta åtgärder så att ingen ska omkomma eller skadas i transportsystemet. Inget annat kan vara målet.