Herr talman! Jag har ingen annan uppfattning än den som utrycktes av föregående talare, utskottets vice ordförande.
Man kan självfallet göra olika bedömningar av när man ska nominera en viss person och när man ska avstå från att göra det. Regeringen är i och för sig fri att i varje enskilt fall avstå från att nominera en viss person. Man är inte skyldig att nominera. Man är heller inte, såvitt jag begriper, skyldig att på något sätt motivera varför man inte nominerar en viss person. Det är varje gång ungefär nio miljoner personer som man inte nominerar.
Man kan också ha den uppfattning som Miljöpartiet kanske har, att blotta påståendet att en viss person har gjort sig skyldig till någon typ av oegentligheter ska räcka för att avstå från att nominera personen.
Regeringen har en något annorlunda syn på det hela och har resonerat som så att det inte räcker att det framförs anklagelser, att det måste finnas tillräcklig substans i dem för att man på den grunden ska avstå från att nominera en person som man av andra skäl anser vara väl lämpad. Som det har sagts här gjorde regeringen en del undersökningar kring detta för att se om det fanns tillräcklig grund för att avstå från en nominering och fann vid den tidpunkten inte att det var fallet.
Det är väldigt svårt att se hur detta skulle kunna utgöra regelbrott av något slag. Man kan som sagt göra en annan bedömning. Man kan anse att regeringen borde ha bedömt fallet på ett annat sätt, men det är en annan typ av diskussion. Det är inte den konstitutionellt grundade bedömning som vi har att göra här i utskottet. Därför menar jag, i likhet med majoriteten, att vi inte har något annat val än att konstatera att här finns ingen grund för kritik eller anmärkning mot regeringen.