Fru talman! Vi hörde det som ledamoten läste upp, och vi har också haft denna diskussion i utskottet. Jag har ställt frågan direkt till regeringens företrädare om just orden "sannolikt kan försämras", som jag sa. Det är dessa ord som finns i direktivet. I det som ledamoten läste upp fanns faktiskt inte ordet "snabbt" med.
Problemet är att man alltså lägger ansvaret att bestämma hur direktivet eller lagändringen ska hanteras på den som är anställd i en enskild livsmedelsbutik. Jag tycker att det hade varit mycket enklare om vi som riksdag talade om att vi ser detta som ett vidare begrepp. Ni gör faktiskt begreppet smalare i stället för att göra det vidare. Det tycker jag är ganska fel.
Jag tror att vår definition, där man säger "sannolikt kan försämras" hade varit mycket enklare för den enskilde butiksanställde att ta till sig. Och då skulle man veta att livsmedelsprodukter som långsamt försämras också är med i detta. Nu måste man välja från fall till fall, precis som ledamoten säger. Vem ska avgöra detta från fall till fall? Det blir ju den enskilde som står i butiken som gör det. Det borde vara någon annan som gör den avvägningen. Vi kan göra det här. Hade vi haft ett vidare begrepp hade det inte behövt avgöras i varje enskild butik.