Fru talman! Peeter Luksep har i sin interpellation
om det setukesiska folkets rättigheter frågat mig
om jag vid lämpligt tillfälle avser att aktualisera
denna folkgrupps situation samt om stöd till
setukeserna kan rymmas i det svenska
östsamarbetet.
Setukeserna är en finsk-ugrisk folkgrupp som
historiskt har sin boplats i gränstrakterna mellan
Estland och Ryssland. Språkligt och kulturellt står
de esterna mycket nära, men skiljer sig därigenom
att de omfattar den ortodoxa tron och värnar om en
traditionell landsbygdskultur. När Estland återfick
sin självständighet 1991 kom setufolket att delas.
Majoriteten, ca 18 000, finns i Estland medan en
mindre grupp, enligt uppgift ca 2 000 personer,
hamnade på den ryska sidan om gränsen -- den
gräns som är en följd av sovjetiska gränsändringar
till rysk förmån efter annekteringen av Estland
1940. De är bosatta i Petseriområdet, på ryska
Petjora, som under mellankrigstiden tillhörde
Estland och som dagens estniska myndigheter med
åberopande av Tartufreden kräver åter. Den
överväldigande majoriteten där är ryssar, och i
området, som tillhör Pskovs län, finns också ett
kloster som är andligt centrum för såväl troende
ryssar som de ortodoxa setukeserna.
Sovjetimperiets sönderfall innebar att den
setukesiska folkgruppen kom i kläm mellan två
länder som båda med stöd i folkrätten hävdar sin
rätt till det område där minoriteten är bosatt.
Frågan om setukesernas situation måste därför
sättas in i ett större sammanhang som rör
gränsproblematiken och den regionala stabiliteten.
Den oreglerade gränsfrågan innebär för
setukeserna främst problem i vardagen, som att
besöka släktingar på andra sidan gränsen. Då
erfordras visum som kräver omvägar via konsulat i
S:t Petersburg resp. Tallinn. När setufolket i
oktober i fjol samlades till sin första kongress sedan
1930 beklagade man också att varken Ryssland
eller Estland i den övergripande gränskonflikten
tagit hänsyn till setukesernas intressen och inte ens
försökt att etablera en diskussion som skulle kunna
leda till att minoritetsgruppen kunde leva ett
normalt liv tills dess en politisk lösning av
konflikten nåtts.
Fru talman! I ett längre perspektiv är en gynnsam
ekonomisk utveckling på båda sidor om gränsen
den viktigaste faktorn för att garantera trygghet och
stabilitet för alla invånare i regionen. En svensk
strävan har därför varit att i möjligaste mån bidra
till ekonomiska reformer och ökade
handelskontakter med närområdet. Det har gällt
den estniska sidan av gränsen, men också i
Pskovområdet på den ryska sidan börjar
samarbetet ta fart. I min delegation till Pskov ingick
bl.a. myndighetscheferna för Svenska Institutet och
Swedecorp, och nyttiga samtal hölls med den lokala
administrationen.
Jag tror att vi ännu en lång tid kommer att få syssla
med vad som kan kallas eftervården av
sovjetimperiets sönderfall. Från svensk sida
kommer vi att fortsätta ansträngningarna för att
främja en normalisering av förbindelserna mellan
Ryssland och Estland. Däri ingår självfallet också
att uppmärksamma sådana frågor som kan hota
demokrati och mänskliga rättigheter i regionen. Vi
kommer att följa setufolkets situation och
argumentera för att myndigheterna på såväl rysk
som estnisk sida inför smidiga praktiska regler för
gränspassage i Petseri/Petjoraområdet. Sådana
särskilda arrangemang för lokalbefolkningen har
överenskommits i Narva-Ivangorod i det nordliga
avsnittet av den rysk-estniska gränsen. Förenklade
lokala reserutiner lär redan ha överenskommits
mellan Pskov och de lettiska gränslänen.
Vad beträffar stöd till setukesernas skolor och
kultur kan sådant i princip komma i fråga för det
svenska östsamarbetet. Denna fråga får följas upp
vid de kontakter med Pskovregionens myndigheter
som inleddes i samband med mitt nyliga besök.