Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.
När det moderna Estland grundades kring åren
1917 och 1918 fanns det under Kerenskijs tid i det
demokratiska Ryssland ingen enhet som
motsvarade det nuvarande Estland. Estland
bildades av det gamla generalguvernementet
Estland och av delar av Livland samt av delar av på
den tiden ryska provinser, såväl i Narvaområdet
som i Petseri/Petjoraområdet. Det skedde genom
lokala petitioner till både Tallinn och Petrograd,
om att få tillhöra det Estland som skulle skapas. I
Petseriområdet var det 74 fullmäktigeledamöter
från staden Petseri och från omkringliggande
kommuner som vädjade om att området skulle få
tillhöra Estland.
Det är ett blandat område med såväl rysk som
setukesisk befolkning. Det var det redan på den
tiden och det har det varit därefter, såväl under
republikens Estlands dagar som under Sovjettiden.
Skälet till att Stalin ändrade gränsen 1944 är det
egentligen ingen som känner till. Möjligen var det
för att man ville visa de ockuperade länderna deras
plats, möjligen var det för att man ville förbereda
någon form av folkdemokratier av Estland och
Lettland, precis som man gjorde med bl.a. Polen
och Ungern, som fick avstå territorier til
Sovjetunionen.
Vid senare folkräkningar under Sovjettiden har
man förnekat setukesernas existens, och under den
allra senaste tiden har det återigen blivit möjligt att
tala om att de finns till. Det är ofta man från
setukesiska företrädare möter en besvikelse, t.o.m.
bitterhet, över att ryska minoriteter i Baltikum och
på andra håll i det forna Sovjetunionen, ryska
minoriteter som har vapenskramlande politiska
kretsar i Moskva att luta sig mot, väcker så pass
mycket mer uppmärksamhet i världen än andra
minoriteter, mindre vapenutrustade folkslag, som
blivit kvar på fel sida av gränsen som en följd av
Stalins och andra sovjetiska diktatorers
gränspolitik.
Utrikesministerns svar andas förståelse för
problemens existens. Om några dagar kommer en
framträdande representant för den setukesiska
kongressen, som nämns i svaret, till Stockholm.
Hon hoppas säkerligen att få träffa företrädare för
svenska myndigheter för att bl.a. diskutera
biståndsfrågor.
Utrikesministern säger att man skall ha fortsatta
kontakter från svensk sida med Pskov-Oblastens
myndigheter. Den logiska följdfrågan blir då om
man också är beredd att ta kontakt direkt med
setukesernas representanter i frågor om stöd till
bistånd, kultur, skolor och liknande.